Mäns runkvanor är ingen feministisk måttstock

22 januari, 2018feminism, opinion

I diskussioner kring vad som är feministiskt och ej yttras det ibland. Måttstocken som slår fast att

Om män kan runka till det så är det inte feminism

meaning: om en handling tilltalar män generellt så går den i linje med patriarkala regelverk och kan därmed inte betraktas som feministisk.

Allt feminister gör behöver inte vara feministiskt, det vet vi. Att sminka sig är inte en feministisk handling i sig men det gör dig inte till mindre feminist. Att raka sig under armarna är inte feministiskt men det påverkar inte din status som feminist. Ja, ni fattar.

Men skulle det även betyda att en handling inte kan vara feministisk om män uppskattar den?

 

Om vi tar avklädda bilder i sociala medier till exempel. Vi kroppsaktivister som med jämna mellanrum låter kläderna falla på Instagram vet att det finns snubbar som följer för att få se naket. Som sexualiserar våra kroppar mot vår vilja och som inte sällan dessutom kontaktar oss för att dela med sig om sina omdömen/fantasier. När sådana män hör av sig till mig så väntar det en utskällning snabbt följt av en block. Vad jag inte kommer att göra är att krympa mitt utrymme utefter deras agerande. För det är en skillnad mellan att klä av sig för att män ska runka till en och att män runkar till en bild trots att den inte är avsedd för dem. Inget av detta ska skuldbeläggas men jag menar att det ena oftare är en feministisk handling än den andra.

Att vara kroppsaktivist och kräva sitt eget utrymme, hur det ska se ut och vem det är till för till exempel. Att utmana den så vanliga normkroppen och utmana föreställningar om att till exempel tjocka inte kan/får vara snygga/sexiga. Att själv bestämma över när ens kropp ska sexualiseras och att kräva rätten att vara naken utan att bli just sexualiserad. Det är saker som gör att jag menar att kroppsaktivism som sådan definitivt är en feministisk handling.

Betyder det att vissa män inte kommer utnyttja sin möjlighet att kleta på en sin oombedda sexualisering? Att de inte kommer att runka till ens bilder? Nej.

Men mäns runkvanor kan inte vara en feministisk måttstock. Män runkar åt allt. Med tillåtelse och utan. Lämpliga saker och olämpliga.

Hur, när, var och varför män runkar får aldrig bli en faktor för hur vi bedömer feministiska handlingar. Faktiskt vill jag veta så lite som möjligt om runkande (så länge det sker privat och utan att någon annan kommer till skada naturligtvis – annars vill jag veta allt om det så att jag kan anmäla aset).

 

Om man nu inte tar runken så bokstavlig utan som ett rent bildligt uttryck för ”i enlighet med patriarkatet” så blir det delvis en annan sak, men fortfarande inte svart-vitt.

Free the nipple till exempel. Patriarkatet är ju gärna mycket för dualism á la hora – madonna. Så samtidigt som man skulle kunna hävda att patriarkatet förespråkar fler synliga, kvinnligt kodade bröstvårtor så skuldbelägger samma system dessa – om de förekommer i fel sammanhang. Som amning. Om bröstet och bröstvårtan inte blottas för att behaga eller egga män så är den inte välkommen. På det sättet är Free the nipple garanterat feministiskt eftersom det förespråkar en avsexualisering av den kvinnligt kodade bröstvårtan och möjlighet för den att synas på ett lika okomplicerat sätt som en manligt kodade dito. En kvinnligt kodad bröstvårta som blottas i Playboy däremot kan de flesta vara överens om inte är en feministisk handling eftersom den finns där på mäns villkor och för deras skull.

 

Samma resonemang menar jag går att tillämpa på avklädda bilder. För vem finns bilden där? Vem riktar den sig till och i vilket syfte? Vad är det bilden ämnar uppnå? De varierade svaren på de här frågorna gör att vissa avklädda bilder definitivt kan vara feministiska verktyg medan andra verkligen inte kan det – trots att män runkar till båda.

 

Slutsats: mäns runkande har redan på tok för stor del påverkan på det här samhället. Att göra det till en feministisk måttstock också är ett misstag.

 

 

 

 

 

Så säger storföretagen för att slippa säga ”förlåt”

8 januari, 2018opinion

Det är oerhört olyckligt att bilden har uppfattats som stötande. Vi kommer därför att plocka bort den i alla våra kanaler.

Det säger H&M:s kommunikationsavdelning till Expressen efter att företagen fått motta massiv kritik för en reklambild på en svart pojke iförd en tröja med trycket: ”Coolest monkey in the jungle”.

Att det här är uppenbart problematisk kan man tycka att företaget borde ha kunnat räkna ut själva redan när bilden skulle tas, men icke. Och inte heller när de nås av kritiken så tänker de tanken ”Aha, det här med att kalla svarta för apor var kanske inte så bra nej” – det ser vi på svaret från kommunikationsavdelningen.

Ordvalet ”olyckligt” signalerar att detta är något som hänt utan att H&M har någon skuld i det – en olycka som är beklaglig för samtliga inblandade. Men vad är det som är ”olyckligt” då, menar man? Jo, att bilden har ”uppfattats” som stötande. Den är inte stötande, det är bara några som upplever den som det. Och så har man lagt skulden för detta ”olyckliga” på dem som ”uppfattar” att det är ett problem.

 

Genom att ta och publicera den här bilden riskerar H&M både anseende och kunder, men det är inte det stora problemet här. Problemet är att ett storföretag släpper igenom en bild som denna som alltså lätt passerat genom företagets filter för medvetenhet om förtryck. Filtret har åt helvete för stora maskor och DET vänder folk sig emot. Därför är det ingen lösning att bara plocka bort bilden men inte erkänna och äga felet.

 

En kan tycka att en stor kommunikationsavdelning skulle ha lite större tilltro till sina kunders förmåga att syna en fejkad ursäkt.

Oerhört olyckligt, H&M.

 

 

 

 

 

Den patriarkala rävsaxen, del 1: Att ”lida i tystnad” eller ”gnälla om allt”

8 januari, 2018feminism, opinion

Det måste vara en av kvinnoförtryckets viktigaste beståndsdelar. Den som inte bara trycker oss tillbaka in i ledet utan dessutom får oss att inte våga lämna det.

Jag pratar förstås om devisen ”Att lida i tystnad”. Den som premieras och som applåderas men vars fördelar bara skördas av männen. Hänger du inte med? Så här:

Historiskt sett har kvinnor – inte bara uppmuntrats – utan tvingats att genomlida förtryck och diskriminering utan att säga ifrån. Kvinnor som sagt ifrån har tystats genom våld, förminskningar, kränkningar och hån. Och motsatsen: den tyst, slitande hemmafrun/mamman/hustrun/kollegan har applåderats. ”Se så tapper, osjälvisk och pålitlig hon är!”

Än idag lyfter vi fram kvinnor som föder barn med uteblivna skrik som tappra, starka och till och med bättre mammor – som om förmågan att lida i tystnad visar hur självuppoffrande (=bra) föräldrar vi kommer att bli.

Kollegan som – utan att säga ett ord – springer och tömmer kaffesumpen, sätter igång diskmaskinen, fyller på bläck i skrivaren, köper kaffebröd till det planerade fikat är en klippa. 

Mamman som – utan minsta suck – servar, städar, plockar, fixar, packar väskor, bjuder in, pyntar och tvättar är en god mor.

Kvinnan som – utan att säga ifrån – tar de sexistiska skämten på arbetsplatsen, daskarna i rumpan på krogen, blickarna i urringningen på stan och oönskade närmande av män överallt är en riktig kvinna. En sådan som ”inte gnäller i onödan.” Och ”i onödan” är närhelst männen i omgivningen själva inte sanktionerat suckarna och klagomålen.

 

Den som inte går med på att lida i tystnad då? Hon som sätter upp en lapp om att kollegerna fan åtminstone kan ställa in sina kaffekoppar i maskinen istället för i diskhon. Hon som vägrar att vara hemmets husalv och som klagar på när resterande familjemedlemmar inte gör sin del. Hon som ställer rumptafsaren till svars och som går till chefen och adresserar den sexistiska jargongen på arbetsplatsen.

Inte nog med att hon ”gnäller i onödan” – hon ”gnäller om allt”.

Hon är lättkränkt och tråkig och okvinnlig och osexig och tjatig och bitter – och ganska ful också. En sådan som man inte skulle ligga med ni vet (eller ja, om hon bara hade vett nog att hålla käften under tiden förstås). En sådan man vill tysta (med en smäll eller en munkavle eller en kuk). En sådan man kan håna och kalla ”regeringen” eller ”bossy bitch” för att sedan slå dövörat till när hon försöker prata med en för det är ju bara ”gnäll, gnäll, gnäll” ändå.

Och så sitter vi där, fastklämda i den patriarkala rävsaxen. Mellan det omöjliga och förtryckande idealet ”att lida i tystnad” och det obekväma och oattraktiva ”att gnälla om allt”.

 

Och när vi tänker efter: visst går kravet på det förstnämnda och rädslan för det sistnämnda att spåra jävligt långt tillbaka? Det här regelverket, tystnadskulturen, som män konstruerat för att vi inte ska bråka våra rättigheter och om missförhållanden – visst går det att se lika tydligt då som nu?

 

Herregud – gå in på närmaste gym och se hur snubbarna brölar ut sina muskelkramper medan alla andra på sin höjd släpper ut ett kontrollerat pysljud mellan de ihoppressade läpparna. För att vi ska vara tysta. för att vi, när vi är tysta, är bättre kvinnor. Behändigare kvinnor. Mer kvinnor.

 

 

 

 

 

Skämmes ta mig fan, Sverige

19 december, 2017opinion

Skämmes, Sverige.

Idag plingar våra telefoner till med notifikationer om ännu ett våldtäktsmål som gått helt åt helvete.

Samtliga fem män som misstänkts för inblandning i en brutal gruppvåldtäkt i ett trapphus i Fittja friades.

I nyhetsbevakningen kan vi läsa om hur tingsrättens chefsrådman säger att målsägandens uppgifter inte får stöd av annan bevisning.

Bevisningen räcker helt enkelt inte för fällande.

Nej.

Nej, och det är väl inte så konstigt.

 

Med tanke på att det tog ETT ÅR innan man plockade in de misstänkta och förhörde dem!

Ett år.

På grund av ”resursbrist” inom polisen. De hade annat för sig, ser du.

Med tanke på att man ägnade enormt lång tid till att bevissäkra FEL BROTTSPLATS (två trappuppgångar hade blandats ihop när offret skulle peka ut platsen på en mobiltelefon).

Med tanke på att man inte skickade in alla topsningar som gjorts på platsen med hänvisning till att teknikerna hade så mycket att göra.

Med tanke på att de misstänkta utan problem kunde hänvisa till att de inte mindes detaljer och förklara varför de ändrade sina redogörelser med hänvisning till att ”de plötsligt kommit på en annan grej” (som går helt emot vad de tidigare berättat).

Med tanke på att den filmade bevisning som man VET existerade hos flera personer haft ett helt år på sig att försvinna.

Nej.

Det är väl klart.

När man rycker bevismattan under fötterna på brottsoffret och tvingar henne att helt på egen hand bevisa vad som hänt.

Som om kraven på ”nyktra, trovärdiga och logiska” vittnesmål inte är tillräckligt stora på våldtäktsoffer idag. Prova att ta bort allt vad pålitlig bevisning heter och se hur bra det går. Se vilket orimligt ansvar som läggs på den utsatta.

Ryck undan mattan och se vad som händer.

En kvinna som vittnar om en totalt bestialisk gruppvåldtäkt lyckas leta upp poliser inne i stan, efter att ingen velat hjälpa henne i Fittja. Hon lyckas redogöra för vad hon varit med om. Berättar om ett händelseförlopp. Hon lyckas identifiera flera av de män som ska ha varit med under det flera timmar långa övergreppet. Hon kan beskriva den granne som kom ut i trapphuset medan de var där och som gjorde – ingenting. Men det är hennes redogörelse som inte är trovärdig för att hon ändrat delar från polisförhören. Att de misstänkta ändrat i princip ALLT de sagt och där ingens redogörelse stämmer överens med de andras spelar då ingen roll.

 

Hon är rättsligt körd.

För att hon bortprioriterats i ett år.

För att hon är missbrukare.

Men framför allt.

För att hon är kvinna.

Kvinna i ett land där politiker gärna sitter framför pressen och talar stora och fina ord om samtycke, men där systemet gång på gång inte bara sviker – utan spottar på – dem som blivit utsatta.

 

Jag löser förundersökningsprotokollen och tänker bara – skämmes, Sverige.

Jag läser nyhetsrapporteringarna om domen och tänker bara – skämmes, Sverige.

 

Skämmes ta mig fan.

 

 

 

 

 

Jag har slut på ord för er, systrar

7 december, 2017opinion

Jag har slut på ord för er, systrar. Nu sitter jag tyst och läser och känner magen slå ihop sig i oräkneliga knutar – en för var och en av er som skriver under #metoo och berättar om det ni blivit utsatta för.

Det är en hopplös känsla. En del av mitt jobb har varit att försöka sätta ord på det där hemska som annars bara stannar vid en molande känsla. Försökt att förklara, exemplifiera och förmedla känslor, argument och fakta kring de här sakerna som så många kvinnor lever med. Och nu sitter jag här, utan ord.

Och det är väl så det är när tystnadskulturen börjar släppa sitt stenhårda grepp. Det är väl så det är när fler än några få vågar och får möjlighet att berätta. Då ska vi andra lyssna. Känna det som beskrivs. Försöka förstå detta vidriga som den utsatta fått leva med. Nu är vi en kollektiv röst med miljontals stämmor, där alla delar gör ljudet så obarmhärtigt starkt. Min egen röst vill inte förklara mer. Vill inte förklara och exemplifiera. Inte tydliggöra eller argumentera. Min röst har slut på ord. Min röst vill bara skrika.

Ett ofiltrerat, grumligt och eskalerande skrik åt alla som förminskar. Ett avgrundsvrål åt alla som relativiserar och normaliserar. Ett skälvande och aggressivt skri åt alla som tycker att ”det gått för långt” och är ”överdrivet”. Ett skrik som tömmer lungor och trasar sönder stämband. Ett skrik som bara tar slut när känslan av maktlöshet gör det. Den känsla som de gött oss med och fått oss att tro på. Den känsla som hållit våra berättelser tillbaka så länge. Jag vill skrika den åt helvete.

Jag har slut på ord för er, systrar. Och kanske är det inte mina resonerande ord som behövs just nu. Hör mitt skrik istället. Jag skriker för er.

 

 

 

 

 

Så gjuter kända programledare grunden för våldtäktskulturen

16 november, 2017feminism, opinion

Renée och David skämtar om att de inte får stå för nära varandra på scenen, på grund av #metoo. ”Nya regler av arbetsgivaren, minst 80 cm mellan medarbetare, höhö”. De skämtar om att folk på scenen kan få hålla i mikrofonen ”för det har TV4 än så länge inga regler emot, höhö”. Det skämtas till och med om att det ska bli efterfest i en badtunna, och syftas då alltså på den plats där den misstänkta våldtäkten ska ha ägt rum. Folk börjar skruva på sig och jag börjar räkna. 10-12 skämt på ämnet blir det, innan middagen är över.

Så står det i Resumé där kundstrategen och Fatta-styrelseledamoten Mimmi Sköldberg berättar om hur konferencierparet Renée Nyberg och David Hellenius ”underhöll” gästerna på kommunikationsgalan 100-wattaren.

 

”Man får skämta om allt” är ju en inte särskilt ovanlig replik på kritik mot sexistiska/transfoba/homofoba/rasistiska skämt. ”Det är ju bara ett SKÄMT! Har du ingen humor eller?”

Och absolut, vill man vara en som normaliserar övergrepp och lägger grunden för våldtäktskulturen så är det naturligtvis fritt fram att dra poänglösa våldtäktsskämt. Men vill man inte det ska man låta bli.

 

För vad är det skämt som Nyberg/Hellenius säger?

Hela grunden i just den här ”humorn” ligger i att framställa #metoo som något överdrivet: ”Nu får man ju inte ens stå nära en annan person utan att riskera att anklagas för sexuella övergrepp”. Det vill säga samma bemötande och misstroende som offer för sexuella trakasserier och övergrepp får utstå hela tiden: ”Det var väl inte så farligt”/”Nu överdriver du allt”

”Humorn” tar avstamp i att använda sig av ett brottsoffers vittnesmål om ett övergrepp och paketera det i ett ”höhö-format”. Vilket annat våld hanterar vi med samma empatistörda handskar?

”Skämten” normaliserar övergrepp genom att göra dem till något att garva åt – och att garva åt från förövarperspektivet, dvs: det är den utsatta som drivs med, inte förövaren. På så sätt fortsätter vi att nedvärdera vittnesmål, vi fortsätter att ifrågasätta offer och vi fortsätter att göra sexuella övergrepp till en fråga i periferin.

 

Jag vet inte om Renée Nyberg och David Hellenius är bekanta med våldspyramiden (här illustrerad och distribuerad av den digitala plattformen Utrymmet) men efter galans lilla uppvisning skulle jag gissa på att de inte är det:

 

 

Upplägget är enkelt nog: Toppen av pyramiden (mord och sexuellt våld) kan inte existera om de inte underbyggs av annat. Våldtäktsskämt möjliggör till exempel en kultur där steget till trakasserier och fysiskt utnyttjande inte är långt. En kultur där trakasserier, hot och fysiskt utnyttjande är vardagsmat möjliggör för våldtäkter och misshandel. En kultur där våldtäkter och misshandel är vanliga inslag möjliggör för toppen: mord.

Ta bort de två undre blocken – gör dem till ickebefintliga inslag i vår vardag – så kommer de två övre att vackla. De kommer att minska. Vill ingen ta ansvar för sin del i de nedre blocken så kommer ingen att ta ansvar för sin del i de som byggs ovanpå heller.  Och tar ingen ansvar och ändrar sitt beteende så kommer vi aldrig att förändra siffror som att det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer skördar i genomsnitt 13 offer per år. Vi kommer aldrig att förändra siffror som att det begås cirka 100 våldtäkter per dag i Sverige, eller att 97 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (eftersom det också är från och bland män som skämten och språket i nedersta blocket främst figurerar).

 

Så jo då, visst får man skämta om vad som helst. Men då ska man ha riktigt klart för sig vad de där önskade garven kostar oss som samhälle. Lite konsekvenstänk och ansvarskänsla är inte saker som programledande komiker har fått dispens för.

Att vara rolig är underbart – men på bekostnad av kvinnors säkerhet och rätt till en dräglig tillvaro? Knappast.

 

 

 

 

 

En kvinnas övergrepp gör inte mäns skuld mindre

10 november, 2017feminism, opinion

”I kölvattnet av #metoo dök den radikalfeministiska tesen att samhället strukturellt underlättar för män att begå brott mot kvinnor, återigen upp. Sanningen är att både kvinnor och män kan vara förövare […]”

Orden kommer från SvD:s ledarsida i en av veckans tidningar. Skribenten hänvisar till den kvinnliga radioprogramledare som ska ha tafsat på och trakasserat andra på jobbet.

Vi sitter i en lavin av vittnesmål om mäns övertramp och övergrepp. Så kommer en kvinnlig snöboll rullande och genast vill några ropa ”Jaha! Se där! Titta – det var ju det jag sa! Det här är något som ALLA kan göra sig skyldiga till, inte bara män!”

Snacka om att skjuta vid sidan av målet. Ingen har nämligen påstått att det uteslutande är män som hänger sig åt sexuella kränkningar och övergrepp. Det är däremot väldigt många som har sagt att DEN ÖVERVÄLDIGANDE MAJORITETEN av dem som gör detta är män och att DEN ÖVERVÄLDIGANDE MAJORITETEN av dem som blir utsatta är icke-män. Bara en ledarskribent som bestämt sig för att det här är ett individproblem istället för ett strukturellt kan sätta likhetstecken mellan

”samhället underlättar strukturellt för män att begå brott mot kvinnor”

med

”det är BARA män som någonsin har utsatt någon annan för den här typen av brott”.

Som att besserwissiskt köra upp en vindruva i ansiktet på någon som sagt att fruktsalladen till 97 procent består av äpplen som bevis på att denna har fel.

 

Men absolut.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att #metoo fyllts av tusentals kvinnors vittnesmål om mäns övergrepp, så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att 577 kvinnliga skådespelare tillsammans går ut och berättar om trakasserier och övergrepp som män i branschen tillåts begå, så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att 97 % av dem som misstänks för sexualbrott är män så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att det beräknas begås runt 100 våldtäkter per dag så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att det anmäls 24 fall av sexuellt ofredande i Sverige VARJE DAG, och att unga kvinnor är de värst drabbade, så kör. Hårt.

 

Kör hårt för fan.

 

 

 

 

 

Vi behöver fler kvinnliga förebilder – inte färre

8 november, 2017feminism

Det är en diskussion som dyker upp då och då: kvinnor som blir stämplade som förebilder och som känner att de vill ta avstånd från epitetet.

”Jag är ingen förebild – jag har en massa brister som ni inte ser” känner de sig nödgade att säga.

Och det är inte konstigt. Kvinnor bedöms och granskas hårdare än män. Än manlig förebild hyllas som helhet – de dåliga sakerna upplevs inte som så dålig för att det de gör bra ju är så himla bra. Det är deras bedrifter som håller flaggen, och personliga sprickor stör inte den bilden.

För kvinnor ser det annorlunda ut. Vårt samhälle har fortfarande inte lyckats göra sig av med bilden av yrkeskvinnor som bara prestationsskapare. De är mammor, eller fruar, eller ”snygga”, eller något annat som binder samman hennes privata sidor med hennes prestationer i arbetet.

Därför har den kvinnliga förebilden det betydligt svårare att klara sig igenom förebildsrollen helskinnade. Minsta skavank – sådana vi alla har men som helt plötsligt ska vara något förskräckligt när det gäller en hyllad kvinna – synas och hängs upp som smutsig tvätt. ”Ska inte hon vara en FÖREBILD?!” Och det är också därför så många ryggar från att bli upphöjda till förebilder.

 

Men det gör dem inte mindre viktiga. Om alla inspirerande, drivna och begåvade icke-män som uppmärksammas för sina bedrifter avsäger sig förebildsstämpeln för att de inte känner att de kan bjuda det perfekta paket som väntas så står vi där med en hel bergstopp av mer eller mindre mediokra män. Vi förstärker bilden av det manliga geniet som dominerat genom historien.

 

Därför behöver vi fler kvinnliga förebilder. Förebilder som ska kunna vara tydliga med sin ofullkomlighet eller alls inte ta upp den – beroende på vad de själva känner. Vi behöver det för att ge alla i behov av förebilder alternativ att välja på. Och vi behöver det för att visa att bara för att en gör något bra så betyder inte det att en inte misslyckas med andra saker. Att ingen människa – inte ens dem vi hyllar för något – är fullkomlig.

Självklart behöver vi också vara med och beredda på att ryta ifrån när kvinnliga förebilder hålls intill ouppnåeliga måttstockar. Då måste vi stå redo med exempel på orimligheten i det olika bedömandet av personer med likvärdiga bedrifter men med olika könsidentitet. Men utan kvinnliga förebilder närvarande kommer vi aldrig att komma så långt. Och det kan få ödesdigra konsekvenser för efterkommande generationer.

 

 

 

 

 

Bildbonanza

1 november, 2017yta

”Livet består av grus och glitter och just nu behöver du ta mig fan lite glitter”, sa en klok person en gång.

Nu har mitt glitter blivit nominerat i kategorin Årets bäst klädda kvinna på Uppsala.com Awards – superroligt så klart! Jag är även nominerad i kategorin Årets sociala medie-stjärna. Konkurrensen är stenhård men det spelar inte så stor roll. Mest ser jag fram emot att få blinga till det en kväll och hänga med en hel hög av strålande Uppsalafolk.

Vill man rösta så får man så klart och det gör man här.

Jag tänkte även passa på att pigga upp den här annars texttunga bloggen med lite bildbonanza. Här kommer ett litet urval på mitt glitter från mitt Instagramflöde (som du som vanligt hittar genväg till här till höger —>).

Håll till godo!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till dig som ifrågasätter kvinnors erfarenheter: testa att gå i våra skor

30 oktober, 2017feminism, opinion

Vi skriker och vi larmar och ändå finns det så många som inte vill lyssna.

Vi förklarar och exemplifierar och ändå finns det så många som inte vill förstå.

Vi berättar vad vi varit med om och ändå är det så många som blundar.

Vi talar med tydlighet och pedagogik som om vi hade ett barn framför oss. Och ändå är det så många som säger att de aldrig sett problemet, aldrig hört det och att det därför inte existerar.

 

Tusentals och åter tusentals vittnesmål och berättelser under #metoo och ändå sitter vi dagligen och försvarar våra erfarenheter, slåss för att den verklighet vi lever i inte ska negligeras.

 

Till dig som ifrågasätter. Till dig som inte tror, som blundar och håller för öronen samtidigt som du skakar på huvudet.

 

Till dig: Testa att gå i våra skor. Testa hur det är att vara kvinna och gå hem själv sent på natten. Bara testa.

 

Du har planerat din gångväg efter gatorna där buskagen är få, belysningen tät och andra människor finns tillräckligt nära för att kunna se eller höra dig om du behöver hjälp.

Du väljer skor efter bekvämlighet och estetik, men också efter hur snabbt du kan springa i dem om du skulle behöva fly.

Du har hörlurarna i men med ljudet avslaget eller med ett öra fritt – du måste kunna höra snabba steg bakom dig eller när någon börjar ropa saker efter dig.

Du får hjärtat i halsgropen så fort du hör ett oväntat ljud.

Du håller nyckelknippan pressad mellan fingrarna i den knutna näven för att kunna försvara dig om du måste.

Du har telefonen upplåst i andra handen, redo att kunna ringa snabbt genom bara ett knapptryck. Om du har någon som väntar på dig hemma meddelar kontinuerligt vilken väg du tar och hur långt du har kommit så att de ska veta om du inte kommer hem i förväntad tid. Kanske ringer du upp så att du hela vägen hem har någon som hör att du är ok eller om du inte är det.

Du böjer ner huvudet och undviker ögonkontakt med alla du möter som skulle kunna vara ett hot.

Du försöker att gå så snabbt som möjligt samtidigt som du försöker att anamma en gångstil som gör att du ser större och starkare ut än du är.

Du tänker igenom dem medan du går – dina olika strategier för hur du ska göra om någon försöker förhindra dig för att komma hem. Skriken, replikerna, hoten, vädjan, om du ska slänga väskan för att kunna springa snabbare eller hålla fast i den för att kunna använda som vapen.

Du skyndar in genom porten men väntar tills dörren stängts igen bakom dig för att försäkra dig om att ingen följer efter in.

Du låser hemdörren bakom dig och känner hur din puls slår genom jackan.

Du är lättad över att vara hemma. Inte bara för att det ska bli skönt att få gå och lägga sig utan för att du klarade dig hem helskinnad. För att du klarade dig den här gången.