Det här är frågorna som avslöjar Uppdrag Gransknings agenda

31 maj, 2018opinion

En kan tycka om konceptet Uppdrag Granskning hur mycket en vill. Det är inget snack om saken: programidén som sådan fyller en enormt viktig funktion i vårt samhälle och produktionen står bakom en rad viktiga granskningar.

Men samtidigt som de själv med all bestämdhet hävdar (som de också har rätt i) att de även måste kunna granska media, verkar de ha svårare med att acceptera att de själva inte står bortom kritik.

Det här är frågorna som ställdes (och inte ställdes) i programmet om #metoo och Fredrik Virtanen och som avslöjar deras inte så opartiska agenda med programmet.

Först ska påminnas om att hela poängen med oberoende journalistik och granskningar är att en inte har ett fastslaget resultat redan från början. En tes som testas – absolut. Men under arbetets gång måste man alltid vara beredd på att stoppa när tesen blir motbevisad. Eller byta tes när en annan uppenbarar sig.

Så. Frågorna (som här ej är ordagrant citerade – för att höra dem i sin exakthet bör du titta på programmet):

 

Frågorna som ställdes

”Tänkte du på hans familj när du gick ut med hans namn?” (ställd till Cissi Wallin)

Denna fråga har ingen annan relevans för programmet än att rikta skulden från en person till en annan – från den som anklagats för övergrepp, till den som anklagat. Den handlar om att ställa Cissi Wallin inför det faktum att en våldtäktsanmälan när den blir allmänt känd drabbar den misstänkte förövarens familj. Naturligtvis gör den det! Något annat hade varit absurt. Men samtidigt som CW inte får någon fråga om hur hennes familj (inklusive barnet i hennes mage) mått under detta, får FV heller ingen fråga om hur han tror att hans förtalsanmälan påverkat CW:s familj. Vad produktionen vill lyfta och inte är uppenbart.

 

”Gillar du småtjejer?” (ställd till Fredrik Virtanen)

Nu är fallet inte så att FV står anklagad för att dejta tjejer som är betydligt yngre. Han står anklagad för våldtäkter och sexuella övergrepp och trakasserier. En fråga som ”Gillar du småtjejer?” är i sammanhanget i princip detsamma som att fråga ”Är du inte lite pedofil ändå?” – det vill säga en fråga som är väldigt lätt att avfärda och till och med förfasas över (”Det är sådant här jag måste stå ut med!” följt av en lång filmad konstpaus där både FV och reportern tvingas dricka lite vatten och hämta sig efter detta fasansfulla).

Jämför med en fråga som ”Om du kan skrika misogyna okvädesord till en person för att hon fotograferar dig mot sin vilja efter att du pratat om att ha sex med henne – vad är det som säger att du inte kan gå för långt mot kvinnor även i andra sammanhang?”. Eller bara ”Kan du med säkerhet säga att du inte har gått över gränsen för vad som är moraliskt eller juridiskt försvarbart i de här tillfällena som SvD lyfter?”.

 

”Varför fnissade du?” (ställd till Cissi Wallin)

Svaret på frågan varför någon som är i chock efter ett sexuellt övergrepp fnissar kan man få svar på från de flesta sakexperter – om man verkligen vill ha ett svar det vill säga. Vill man bara misskreditera någon så går det förstås bra att använda frågan som retoriskt grepp i en intervju.

 

                                                                     Illustration från Instagramkontot @flismark

 

Frågorna som inte ställdes

”Men menar du alltså att brottsrubriceringen kränkande fotografering är okänd för dig?” (borde ställts till Fredrik Virtanen)

FV gör en lång utläggning om hur han harmlöst smygfilmat en kvinna när hon dansar naken på ett bord. FV trycker på att han inte har en aning om vad som skulle vara fel eller kriminellt med det. Och här kan man tänka sig att en produktion som arbetar med granskningar skulle upplysa/påminna honom om att just detta i allra högsta grad är ett brott. Men istället väljer man en till konstpaus där FV:s urskuldande får hänga i luften.

 

                                                             Illustration från Instagramkontot @flismark

 

”Ja, hotet skulle ju vara det att du sitter på olovligt och privat filmmaterial av den här kvinnan och att du låter henne veta om just detta samtidigt som du frågar om ni ska ses igen.”

Ja, ”hur kan det vara ett hot, hot om vad?!” att skicka en smygfilmning med sexuellt innehåll till en kvinna. Den här delen av intervjun är nästintill fascinerande. Som att reportern och FV befinner sig i en helt egen bubbla där män aldrig har lurat/tvingat sig till bilder och filmklipp som de sedan använder som utpressning. Bara det faktum att han innehar en sådan film mot kvinnans vilja är ett hot: han har utsatt henne för något mot hennes vilja och det vill han att hon ska veta. Men nej. Ingen följdfråga här heller. Istället får en till konstpaus duga.

 

Den här listan skulle kunna bli betydligt längre än så här och bland annat ta upp det nästan pinsamma i hur UG väljer att fokusera på ett ord som skrivits fel i en polisrapport och sedan hamnat i en tidnings spalter. Ja, som om ordet ”psykolog” är det yttersta beviset på denna konspiration mot Aftonbladet där Fredrik Virtanen får agera offerlamm. Eller som att den kvinna som berättade om hur FV skrev och frågade om hon gillade honom så mycket att hon ville ligga med honom (hon var 14 år) inte i samma andemening som berömmet frågade om en praoplats – som att detta skulle betyda att hon aldrig frågade om platsen och därmed ljuger. Och ja, ni vet ju – ljuger en kvinna om något när det kommer till anklagelser om sexuella övergrepp så ljuger hon om allt så där var det klart.

Men vi stannar ändå där. Vi stannar vid agendan och det på förhand bestämda resultatet att göra en anmäld förövare till offer och de som anklagad honom till förövare. Och så hoppas vi att Uppdrag Granskning kliver ner från sin egensnickrade höga häst och ägnar den närmaste tiden åt självrannsakan. Det räddar inte upp någonting alls, men det skulle i vart fall vara mer klädsamt än den foliekrona de bär just nu.

 

 

Tips: Läs hela seriestripen om delar av detta på kontot @flismark. Missa heller inte författaren @katarinawennstam ‘s inlägg om programmet.

 

 

 

 

 

Ånger gör dig inte till en ”före detta” förövare

1 maj, 2018feminism

Carl Adam Tillberg står det på den gula namnskylten bredvid TV4:s strålande sol. Och under: ”fd förövare”.

Tillberg – en idag 30-årig man som misshandlat och våldtagit flickvänner sedan 15 års ålder dömdes senast i slutet av 2017 för olaga hot och grovt hemfridsbrott. 2016 krossade han ett fönster och bröt sig in hos en ex-flickvän efter att hon vägrat släppa in honom.

Här om dagen satt han i tv, inbjuden för att prata om förövarens perspektiv och med en namnskylt som friar honom från sin brottsstatus som förövare. Han är inte en före detta förövare – för åtskilliga kvinnor (faktiskt så många att han själv inte ens kan ange ett antal) ÄR han en förövare och kommer alltid att vara.

 

Men det slutar inte där.

På frågan om han är säker på att han inte kommer ”falla tillbaka igen” svarar han:

Nej, det är jag inte. Jag kan hoppas men inte lova.

Han kan inte lova att han inte ska misshandla och våldta kvinnor i framtiden. Har du aldrig sett ett avståndstagande från eget ansvar tidigare så är det så här det ser ut: ett löfte om att inte förgripa sig på kvinnor är endast omöjligt att avge om man själv inte tycker att det är ett val man gör. Att säga ”jag kan inte lova det” är att säga ”jag kan göra min bit och försöka men det som inte är mitt fel kan jag inte styra över”.

Nå, låt mig säga detta till dig Carl Adam. Allt är ditt fel. Att under 15 års tid konsekvent förgripa sig på och bryta ner kvinnor är helt och hållet ditt ansvar. Ditt och ingen annans. Du ÄR en förövare och du kommer alltid att vara det, oavsett om du väljer att vara fortsatt aktiv eller ej. Herregud, du kan inte ens räkna efter hur många kvinnor du förgripit dig på?!

 

Nu är han föreläsare som vill ”så frön” och hjälpa andra män. Så vad är det för frö en man som inte ens med säkerhet kan säga att han inte kommer våldföra sig på kvinnor igen kan så? Ett om att det viktigaste är att du försöker låta bli att våldta och misshandla?

Han är föreläsaren som i tv säger att han egentligen inte vill ta upp medieutrymme men samtidigt svarar på kritiken om sin medverkan så här:

Att den överväldigande positiva respons jag fått dessvärre drunknar i mediebruset där de som vet minst skriker och hörs mest är beklagligt. (sagt till Nyheter 24)

 

Och TV4 då? Är det inte viktigt att även förövare får komma till tals så att vi kan komma tillrätta med problemet från alla håll?

Jo. Under extremt kontrollerade former. Former där man väljer ut förövare som totalt tar avstånd från sina brott. Där man presenterar dem för vad de är utan förmildrande omständigheter. Där man gör sitt absolut bästa för att försäkra sig om att fler kvinnor inte far illa av att se sin förövare prata ut i nationell tv. Där man ser till att inte göda en kultur där kvinnomisshandlare och förövare, på kvinnors bekostnad, applåderas för sitt ”mod” att berätta vad de gjort (och i Tillbergs fall till och med vad de eventuellt kommer att göra igen). Med andra ord: former där man är jävligt försiktig och varsam med hur man lyfter frågan om förövares perspektiv.

Alternativ är att anonymisera den intervjuade förövaren. Att intervjua sakkunniga som jobbar med dessa män. Att intervjua forskare och experter på ämnet.

 

Och så naturligtvis: att inte skapa olika kategorier av förövare där några placeras långt bort från sina brott (trots att de begicks alldeles nyligen) genom att fria dem med ett ”fd” i namnskylten.

Men det tycker man borde säga sig självt.

 

 

 

 

 

”Inte alla män är as” är en värdelös kommentar

3 april, 2018feminism, opinion

Det slår aldrig fel. Dryfta strukturellt förtryck mot kvinnor och räkna till 3 så har du fått en sådan kommentar:

Dra inte alla över en kam. Inte alla män är as.

Om vi bortser från det faktum att det i princip aldrig är någon som påstår att alla män är as, så är kommentaren värdelös av andra anledningar.

Så stora förtryck som det patriarkatet bedriver mot kvinnor skulle aldrig ha blivit så stora om det bara handlade om en mindre grupp ”as” som ägnade sig åt att förtrycka. Det skulle inte fungera. Ett helt samhällssystem, med rådande förtryck i alla hörn, skulle inte existera så utbrett och förödande om det inte var fler än några as som asade sig.

Så om du med ”as” menar: person som på ett eller annat sätt underhåller ett förtryck av andra, så jo. Då är alla, åtminstone cis-män, as.

Men nu är inte det min definition av ett as.

Jag omger mig med mängder av män som jag värdesätter högt. Män som jag beundrar och som jag har ett stort utbyte av. Men jag skulle aldrig påstå att någon av dessa män aldrig någonsin underhåller förtrycket mot kvinnor. För det gör de. För att det gör alla cis-män. Betyder det att alla män är våldtäktsmän? Kvinnomisshandlare? Sexister? Nej, det gör det inte. Men det spelar ingen roll då det finns MILJONTALS sätt på vilket man kan upprätthålla ett misogynt förtryck.

Allt ifrån hur man bedömer kvinnors utseende, hur man slutshaemar, hur man undviker familjeansvar, hur man överlåter projektledarrollen till sin kvinnliga partner, hur man uppfostrar sina barn i enlighet med samma könsnormer som patriarkatet bygger på.

I min bok gör det inte alla dessa män till as (många – ja, men inte alla). Vad det gör är att påvisa att det här förtrycket som vårt samhälle bygger på är så djupt rotat med så invanda beteenden och tankemönster att det kräver enormt mycket för att bryta sig ur. Så pass mycket att jag är trygg med att påstå att ingen i dag levande människa står utanför det – som drabbad av det eller som utövare av det (eller som ofta: både och).

Inte alla män är as

är därför ett av de tröttaste, mest tandlösa och intetsägande påståenden som finns. Det betyder ingenting. Ja, förutom att det för den som uttalar det lite närmare min egen definition av ett ”as” då.

 

Solnadomen sammanfattar allt som är skevt med rättspraxis

5 mars, 2018opinion

En kvinna polisanmäler att hon blivit misshandlad av pappan till sitt barn. Hon vänder sig till det svenska rättsväsendet med sitt vittnesmål om slag och klacken på en sko upptryckt i ansiktet.

Och rätten svarar:

(brottsoffer namn) har lämnat en berättelse utan att visa några känslor, vilket inte framstår som självupplevt. Hennes motiv till att göra dessa beskyllningar mot (åtalad namn) kan vara att hon utnyttjat hans kärlek till henne och hans ‘dumhet’ för att kunna ta över hans lägenhet. Det är inte ovanligt att kvinnor felaktigt hävdar att de blivit misshandlade och hotade och på så sätt låtsas som att de är i behov av skyddat boende för att få en lägenhet.

Rätten fortsätter:

Det normala i ‘dessa kretsar’ är vidare att en kvinna berättar för släkten om hon blir misshandlad om hon blir det så att saken kan lösas inom familjen. Det faktum att (brottsoffer namn) inte sagt till hans släktingar att han slog henne, utan istället anmälde det till polisen minskar hennes trovärdighet ytterligare. (Åtalad namn):s familj verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan.

Rätten tycker inte att deras gaslighting räcker och tar lite till:

Åklagarens vittnen har inte själva bevittnat händelsen utan bara återgett det (brottsoffer namn) sagt till dem. Det är heller inte vänner eller närstående till henne som vittnat utan bara ‘myndighetspersoner’, vilket minskar deras utsagors bevisvärde ytterligare. De skador som syns på bilderna är lindrig och överensstämmer inte med (brottsoffer namn) uppgifter om att hon har fått ett stort antal kraftiga örfilar i ansiktet. Det blå märke under ögat som hon och åklagaren hävdat är en blåtira kan lika gärna vara en sådan blånad som man kan få av för lite sömn. Det kan inte uteslutas att (brottsoffers namn) orsakat skadorna på sig själv för att sätta dit (åtalad namn).

 

Domen är vedervärdig i sitt manifesterande av kvinnohat. Tingsrätten skäms inte för att misskreditera kvinnan på grund av hennes familjs status i förhållande till mannens familj. Tingsrätten drar sig inte för att använda det faktum att kvinnan polisanmälde brottet (ni vet – det där som hela rättssystemet bygger på) som ett argument för att hon ljuger. Tingsrätten har mage att slå fast att det ”inte är ovanligt” att kvinnor ljuger om att deras män slår dem för att de ska få ett boende.

Förutom att visa på hur helt uppåt väggarna nämndemannasystemet är (två nämndemän yrkade på att mannen skulle frias, varav den ena är en högt uppsatt centerpartist) visar den här domen hur kvinnohat med lätthet påverkar rättspraxis. Detta fall är extremt i sin vidrighet – men långt ifrån det enda i sitt slag.

Ni har väl inte glömt kvinnan som stretade emot att bli våldtagen med en flaska på grund av ”bygsel”?

Eller mannen som friades från våldtäkt av barn för att rätten slog fast att offret ”såg äldre ut” än sina 14 år?

Eller de sex män som friades från anklagelser om gruppvåldtäkt för att rätten ansåg att offret kunde ha lämnat rummet, men inte gjorde det.

 

Solnadomen är extrem, men den är inget nytt. Det den däremot är är ett bra exempel på hur svensk rättspraxis påverkas av kvinnohatet.

 

(Många frågar mig vad man kan göra när sådant här uppmärksammas: hur ska vi protestera? Ett av de mest effektiva sätten är att sprida opinionstexter som denna. Tillsammans låter våra röster högre. Först nu när domen uppmärksammas medialt väljer Solna tingsrätt att granska nämndemännen.)

 

 

 

 

 

”Kan jag så kan alla” är privilegierat dravel

2 mars, 2018opinion

Alla har hört det någon gång och de flesta av oss har kanske också sagt det själva:

Kan jag göra det så kan alla.

 

Betydelsen är så klart att genom en mer eller mindre spelad ödmjukhet (”jag som är så dålig”) peka på att det en tagit sig för inte är så svårt som man kan tro.

Så vad är problemet med det?

Jo problemet är att det utgår ifrån alla människors lika förutsättningar eller åtminstone att ens egna förutsättningar alltid är sämst. Om vi tar viktminskning, där det här är vanligt förekommande ord, till exempel:

Person A har ”lyckats” gå ner i vikt efter mycket om och men. Väl nerbantad så säger hen till Person B att ”Klarar jag det så klarar du det”. Vad säger Person A egentligen? Jo, naturligtvis att viktminskningen hen har gått igenom var så svår att det kommer att vara lättare för alla andra. Hen säger att vem som helst har samma eller bättre förutsättningar för att utföra samma sak – detta utan att ha en susning om ifall det stämmer eller inte.

Och det här är något vi gör: målar upp oss själva och våra liv som de mest utmanande som finns. ”Klarar vi klarar alla för ingen har det så svårt som vi”, eller hur?

Absolut – det är ”bara något en säger”. Få har nog avsikten att säga att de har det svårast av alla. Men vi vet för ett faktum att de flesta av oss har svårt att se bortom våra egna privilegier och vårt språk är en spegling av det. Ändra språket och ändra synsättet. Ändra synsättet och ändra språket.

 

 

 

 

 

Därför är valfilmen det sista Fi behöver just nu

1 mars, 2018feminism, opinion

Först vet jag inte om jag har klickat fel. Har jag hamnat på Feministiskt initativs nya valfilm eller ledde klicket mig till en frireligiös mindfulnessövning?

Nej, det är inte snällt skrivet men valfilmen är verkligen en strategisk katastrof och det behöver partiet höra. Själva tycker man att man varit ”modig” som valt den poetiska och utopiska framtoningen. Men det är inte modigt att infria så många felaktiga förutfattade meningar som finns om partiet och om feminism. Det är att skjuta sig i foten.

Här är varför valfilmen inte fungerar:

 

1. Feminism avfärdas ofta som ovetenskapligt flum som inte behöver tas på allvar. Och hur kvalitativ poesin i filmen än är så kommer meningar som

”Kan vi våga tro att när alla floder rinner åt samma håll genom livets metamorfos, kan livet förstås.”

att porträttera precis det flummet. Inte minst när den ackompanjerande musiken för tankarna till den ostigaste scenen i ”Så som i himmelen”.

2. Feminismen stämplas inte sällan som för akademisk, elitistisk och endast begriplig för människor som gärna stoltserar med sina högskolepoäng. När en valfilm – som ska sammanfatta partiets ideologi och målbild – helt består av mångbottnad lyrik, otillgänglig för så många, så blir resultatet att även akademiska feminister som jag vrider mig i stolen.

3. Det råder en utbredd oklarhet kring vad feminism i stort och Feministiskt initiativ faktiskt vill åstadkomma. När man då istället för att ta tillfället i akt och förklara just det tappar bort sig i en konstnärligt uppmålad bild av en önskad drömvärld blir förvirringen bara större.

4. Den säger ingenting. Ingenting alls. Bland rader om

”Vi föds alla skinande rena, med nåd i våra ådror, oskyldiga, allena.”

och

”Kan vi ge makten och lika härlighet till alla en evighetens dag?”

går att ana budskap om människors lika värde och önskan om en bättre fördelning av samhällets makt. Men hur då? Varför behövs det? Herregud – var är den krassa verkligheten i form av slagfärdigt formulerad statistik på att vi lever i en värld där människor förtrycks på grund av kön, etnicitet, religion, funktionsvariationer, klass osv osv? Var är argumenten för att en röst på Fi är totalt nödvändig för att vi ska se ett bättre Sverige för alla? Var är Gudrun Schymans snärtiga och välgrundade röst om behovet av feministisk partipolitik? Inte här iallafall.

 

Och därför är Fi:s valfilm just det sista de behöver just nu. För att de – istället för att motbevisa alla felaktiga uppfattningar – ger dem bränsle. Och tyvärr tror jag att man kommer att få svårt att skaka sig fri från detta.

 

 

 

 

 

Skolsköterskor i Sverige – sluta skamma våra barns kroppar!

26 februari, 2018föräldraskap, opinion

Jag minns invägningarna i skolan med iskall skärpa.

Den lilla korridoren med en lång bänk där vi fick sitta på rad och vänta på att den röda lampan skulle bli grön.

En efter en gick vi in i rummet och hoppades på att siffrorna var med oss och att de dömande kommentarerna och minerna uteblev.

En efter en gick vi ut och passerade hela raden med klasskamrater som försökte läsa av våra ansikten och pepprade oss med frågor:

”Hur mycket vägde du då? Men kom igen, SÄG nu!”

De med en vikt som godkänts av sköterskan kunde säga sin siffra och klara sig ut ut korridoren med lite mindre ont i magen.

Vi som inte godkändes däremot, vi sa ingenting. Med paniken bubblandes inuti försökte vi ordna våra anletsdrag så att misslyckandet och skammen inte skulle synas för mycket.

För skulden – hade vi fått höra – den var vår.

 

Nu är det många år sedan jag slapp gå på invägningar på skolan. Men skolsköterskor och läkare som kontinuerligt skuldbelägger barn för deras kroppar finns kvar. Och dömande sjukvårdspersonal följer oss genom livet och till exempel bmi-mätningar och vägningar under en graviditet.

När jag skrev om detta på Instagram regnade det in kommentarer och dm. Låt mig läsa upp några av dem:

När min dotter gick i 6:an frågade skolsköterskan om hon åt mycket kakor. Den frågan triggade igång ätstörningar och till slut anorexia nervosa. Hon svävade mellan liv och död några veckor. Efter sju år blev hon äntligen frisk! Jag ångrar än idag att jag inte konfronterade skolsköterskan då. Hon utsatte troligtvis flera flickor för denna kränkning.

 

När jag gick i mellanstadiet föreslog skolsyster att jag skulle börja springa några varv runt huset varje dag eftersom jag ”vägde lite för mycket”. Jag var inte direkt tjock heller men det spelar ingen roll. Haft ätstörningar i hela mitt liv sen dess.

 

På ultraljudet innan min yngsta föddes sa de att hon var lite väl rund om magen. Jag hade då gått upp cirka 6 kilo och hur sjutton ska jag göra så att barnet inte blir rundare om magen?? Min nu 16-åriga tös får höra att hon är för rund vid varje besök hos skolsyster. Hon är en fotbollstjej som tränar 5-6 pass i veckan.

 

Har en dotter som fick höra av just skolsköterskan att hon var för rund i mellanstadiet, det har satt sina spår i henne. Hon har sedan dess varit manisk med hur hon ser ut kroppsligt och lider verkligen av det. Speglar sig så fort hon får tillfälle för att se hur hon ser ut. Dåliga dagar resulterar i utbrott över att hon ”ser så jävla tjock ut”.

 

Min dotter på snart 9 år kom hem med brev där skolsyster säger att hon är överviktig och att det blir en anmälan (orosanmälan till socialtjänsten, min anmärkning) om vi inte gör något åt det… Min dotter sitter hemma och säger att hon inte tycker om sin mage osv på grund av dessa normer.

 

Minns när jag gick i 4:an och hur min skolsköterska kallade mig till allvarligt samtal. Ingen vuxen närvarande ska tilläggas. Hon visade och lärde mig en överviktskurva. Jag låg typ två kilo över och hon förklarade att det nu var för mitt eget bästa att jag skulle börja banta. Hon berättade också att hon informerat skolbespisningen. Så när jag kom dit fick jag bara dricka vatten och mattanterna förklarade att jag inte fick ta smör på brödet och mina portioner var mindre än andras. Vilken skam att behöva stå där bland alla och få höra detta.

 

Och så fortsätter det. Kommentar på kommentar, dm på dm. Barn efter barn som blir förhörda, utskällda, förföljda och hånade för att deras kroppar inte följer den exakta kurva som skolhälsopersonalen har på sitt papper framför sig. Den där kurvan som inte tar hänsyn till mående eller fysisk aktivitet eller anlag eller något annat än kilon i förhållande till centimeter.

Barn ska aldrig, under några omständigheter, bli tillsagda att deras kroppar är fel.

Barn ska aldrig, under några omständigheter, bli intagna på samtal om bantning.

Barn ska aldrig, under några omständigheter, dras in i vuxnas samtal om kilon och BMI.

 

Problemet fanns när jag växte upp och det existerar fortfarande: skolsköterskor och annan sjukvårds- och hälsopersonal gör barn sjuka. De bäddar för och triggar igång ätstörningar och de skapar kroppsångest och en destruktiv relation mellan barnet och dess egen kropp.

Vi måste utbilda skolpersonalen i konsekvenserna av deras agerande och vi måste göra det nu – innan fler barn far illa.

 

 

 

 

 

Mäns runkvanor är ingen feministisk måttstock

22 januari, 2018feminism, opinion

I diskussioner kring vad som är feministiskt och ej yttras det ibland. Måttstocken som slår fast att

Om män kan runka till det så är det inte feminism

meaning: om en handling tilltalar män generellt så går den i linje med patriarkala regelverk och kan därmed inte betraktas som feministisk.

Allt feminister gör behöver inte vara feministiskt, det vet vi. Att sminka sig är inte en feministisk handling i sig men det gör dig inte till mindre feminist. Att raka sig under armarna är inte feministiskt men det påverkar inte din status som feminist. Ja, ni fattar.

Men skulle det även betyda att en handling inte kan vara feministisk om män uppskattar den?

 

Om vi tar avklädda bilder i sociala medier till exempel. Vi kroppsaktivister som med jämna mellanrum låter kläderna falla på Instagram vet att det finns snubbar som följer för att få se naket. Som sexualiserar våra kroppar mot vår vilja och som inte sällan dessutom kontaktar oss för att dela med sig om sina omdömen/fantasier. När sådana män hör av sig till mig så väntar det en utskällning snabbt följt av en block. Vad jag inte kommer att göra är att krympa mitt utrymme utefter deras agerande. För det är en skillnad mellan att klä av sig för att män ska runka till en och att män runkar till en bild trots att den inte är avsedd för dem. Inget av detta ska skuldbeläggas men jag menar att det ena oftare är en feministisk handling än den andra.

Att vara kroppsaktivist och kräva sitt eget utrymme, hur det ska se ut och vem det är till för till exempel. Att utmana den så vanliga normkroppen och utmana föreställningar om att till exempel tjocka inte kan/får vara snygga/sexiga. Att själv bestämma över när ens kropp ska sexualiseras och att kräva rätten att vara naken utan att bli just sexualiserad. Det är saker som gör att jag menar att kroppsaktivism som sådan definitivt är en feministisk handling.

Betyder det att vissa män inte kommer utnyttja sin möjlighet att kleta på en sin oombedda sexualisering? Att de inte kommer att runka till ens bilder? Nej.

Men mäns runkvanor kan inte vara en feministisk måttstock. Män runkar åt allt. Med tillåtelse och utan. Lämpliga saker och olämpliga.

Hur, när, var och varför män runkar får aldrig bli en faktor för hur vi bedömer feministiska handlingar. Faktiskt vill jag veta så lite som möjligt om runkande (så länge det sker privat och utan att någon annan kommer till skada naturligtvis – annars vill jag veta allt om det så att jag kan anmäla aset).

 

Om man nu inte tar runken så bokstavlig utan som ett rent bildligt uttryck för ”i enlighet med patriarkatet” så blir det delvis en annan sak, men fortfarande inte svart-vitt.

Free the nipple till exempel. Patriarkatet är ju gärna mycket för dualism á la hora – madonna. Så samtidigt som man skulle kunna hävda att patriarkatet förespråkar fler synliga, kvinnligt kodade bröstvårtor så skuldbelägger samma system dessa – om de förekommer i fel sammanhang. Som amning. Om bröstet och bröstvårtan inte blottas för att behaga eller egga män så är den inte välkommen. På det sättet är Free the nipple garanterat feministiskt eftersom det förespråkar en avsexualisering av den kvinnligt kodade bröstvårtan och möjlighet för den att synas på ett lika okomplicerat sätt som en manligt kodade dito. En kvinnligt kodad bröstvårta som blottas i Playboy däremot kan de flesta vara överens om inte är en feministisk handling eftersom den finns där på mäns villkor och för deras skull.

 

Samma resonemang menar jag går att tillämpa på avklädda bilder. För vem finns bilden där? Vem riktar den sig till och i vilket syfte? Vad är det bilden ämnar uppnå? De varierade svaren på de här frågorna gör att vissa avklädda bilder definitivt kan vara feministiska verktyg medan andra verkligen inte kan det – trots att män runkar till båda.

 

Slutsats: mäns runkande har redan på tok för stor del påverkan på det här samhället. Att göra det till en feministisk måttstock också är ett misstag.

 

 

 

 

 

Så säger storföretagen för att slippa säga ”förlåt”

8 januari, 2018opinion

Det är oerhört olyckligt att bilden har uppfattats som stötande. Vi kommer därför att plocka bort den i alla våra kanaler.

Det säger H&M:s kommunikationsavdelning till Expressen efter att företagen fått motta massiv kritik för en reklambild på en svart pojke iförd en tröja med trycket: ”Coolest monkey in the jungle”.

Att det här är uppenbart problematisk kan man tycka att företaget borde ha kunnat räkna ut själva redan när bilden skulle tas, men icke. Och inte heller när de nås av kritiken så tänker de tanken ”Aha, det här med att kalla svarta för apor var kanske inte så bra nej” – det ser vi på svaret från kommunikationsavdelningen.

Ordvalet ”olyckligt” signalerar att detta är något som hänt utan att H&M har någon skuld i det – en olycka som är beklaglig för samtliga inblandade. Men vad är det som är ”olyckligt” då, menar man? Jo, att bilden har ”uppfattats” som stötande. Den är inte stötande, det är bara några som upplever den som det. Och så har man lagt skulden för detta ”olyckliga” på dem som ”uppfattar” att det är ett problem.

 

Genom att ta och publicera den här bilden riskerar H&M både anseende och kunder, men det är inte det stora problemet här. Problemet är att ett storföretag släpper igenom en bild som denna som alltså lätt passerat genom företagets filter för medvetenhet om förtryck. Filtret har åt helvete för stora maskor och DET vänder folk sig emot. Därför är det ingen lösning att bara plocka bort bilden men inte erkänna och äga felet.

 

En kan tycka att en stor kommunikationsavdelning skulle ha lite större tilltro till sina kunders förmåga att syna en fejkad ursäkt.

Oerhört olyckligt, H&M.

 

 

 

 

 

Den patriarkala rävsaxen, del 1: Att ”lida i tystnad” eller ”gnälla om allt”

8 januari, 2018feminism, opinion

Det måste vara en av kvinnoförtryckets viktigaste beståndsdelar. Den som inte bara trycker oss tillbaka in i ledet utan dessutom får oss att inte våga lämna det.

Jag pratar förstås om devisen ”Att lida i tystnad”. Den som premieras och som applåderas men vars fördelar bara skördas av männen. Hänger du inte med? Så här:

Historiskt sett har kvinnor – inte bara uppmuntrats – utan tvingats att genomlida förtryck och diskriminering utan att säga ifrån. Kvinnor som sagt ifrån har tystats genom våld, förminskningar, kränkningar och hån. Och motsatsen: den tyst, slitande hemmafrun/mamman/hustrun/kollegan har applåderats. ”Se så tapper, osjälvisk och pålitlig hon är!”

Än idag lyfter vi fram kvinnor som föder barn med uteblivna skrik som tappra, starka och till och med bättre mammor – som om förmågan att lida i tystnad visar hur självuppoffrande (=bra) föräldrar vi kommer att bli.

Kollegan som – utan att säga ett ord – springer och tömmer kaffesumpen, sätter igång diskmaskinen, fyller på bläck i skrivaren, köper kaffebröd till det planerade fikat är en klippa. 

Mamman som – utan minsta suck – servar, städar, plockar, fixar, packar väskor, bjuder in, pyntar och tvättar är en god mor.

Kvinnan som – utan att säga ifrån – tar de sexistiska skämten på arbetsplatsen, daskarna i rumpan på krogen, blickarna i urringningen på stan och oönskade närmande av män överallt är en riktig kvinna. En sådan som ”inte gnäller i onödan.” Och ”i onödan” är närhelst männen i omgivningen själva inte sanktionerat suckarna och klagomålen.

 

Den som inte går med på att lida i tystnad då? Hon som sätter upp en lapp om att kollegerna fan åtminstone kan ställa in sina kaffekoppar i maskinen istället för i diskhon. Hon som vägrar att vara hemmets husalv och som klagar på när resterande familjemedlemmar inte gör sin del. Hon som ställer rumptafsaren till svars och som går till chefen och adresserar den sexistiska jargongen på arbetsplatsen.

Inte nog med att hon ”gnäller i onödan” – hon ”gnäller om allt”.

Hon är lättkränkt och tråkig och okvinnlig och osexig och tjatig och bitter – och ganska ful också. En sådan som man inte skulle ligga med ni vet (eller ja, om hon bara hade vett nog att hålla käften under tiden förstås). En sådan man vill tysta (med en smäll eller en munkavle eller en kuk). En sådan man kan håna och kalla ”regeringen” eller ”bossy bitch” för att sedan slå dövörat till när hon försöker prata med en för det är ju bara ”gnäll, gnäll, gnäll” ändå.

Och så sitter vi där, fastklämda i den patriarkala rävsaxen. Mellan det omöjliga och förtryckande idealet ”att lida i tystnad” och det obekväma och oattraktiva ”att gnälla om allt”.

 

Och när vi tänker efter: visst går kravet på det förstnämnda och rädslan för det sistnämnda att spåra jävligt långt tillbaka? Det här regelverket, tystnadskulturen, som män konstruerat för att vi inte ska bråka våra rättigheter och om missförhållanden – visst går det att se lika tydligt då som nu?

 

Herregud – gå in på närmaste gym och se hur snubbarna brölar ut sina muskelkramper medan alla andra på sin höjd släpper ut ett kontrollerat pysljud mellan de ihoppressade läpparna. För att vi ska vara tysta. för att vi, när vi är tysta, är bättre kvinnor. Behändigare kvinnor. Mer kvinnor.