När jag läste din debattartikel i Aftonbladet, ”pappa Daniel”, var min första reaktion den som jag alltid önskat att jag skulle ha haft när jag själv fick höra av vuxna att min barnkropp var ett problem: jag ville skrika, gråta och skydda kroppen med sparkar och slag. Men nu är jag inte ett barn längre, jag är inte 9 år som din dotter är. Jag är vuxen och tänker försöka resonera med dig som en sådan.


Precis som din dotter var jag ett överviktigt barn. Och precis som din dotter hade jag bekymrade föräldrar och andra vuxna i min omgivning som pratade om det, med varandra och med mig. Jag minns till exempel när jag själv var 9 år och var på ett varuhus för att köpa baddräkt tillsammans med min pappa. Jag ville inte och tyckte att situationen var hemskt jobbig, just eftersom jag fått lära mig att min kropp var fel, men behövde ett badplagg inför sommarlovet. Så jag gick tappert in i provhytten.

När jag till slut funnit en baddräkt som jag – mot alla odds – till och med kände mig fin i vågade jag ropa på min pappa som kom och kikade in över provhyttsdörren. Efter en lång blick suckade han djupt och sa bekymrat: ”Oj, nu måste vi verkligen se till att banta ner dig”. Jag tittade ner i golvet och svarade att jag vet. Sedan förbannade jag mig själv om och om igen för att jag hade trott att jag – att tjocka JAG – skulle kunna vara fin i en baddräkt. Vet du att det tog mig över 20 år innan jag kunde prova badkläder igen utan att få svår ångest?

Jag tror inte att du är en dålig människa, precis som mina föräldrar inte var det. Men även bra människor kan fatta jävligt dåliga beslut. Och det beslutet som du har fattat rörande din dotters övervikt är katastrofalt.

Om jag blev smal av att de vuxna påtalade min övervikt? Jo då, det blev jag. Mellan årskurs sex och årskurs åtta, det vill säga under den åldern när man växer som mest, bantade jag ner mig själv 25 kilo. Och med det självhat och den besatthet av mat och motion som mina vuxna lärt mig var det inte ens särskilt svårt. De applåderade mig under tiden. Efter något år, när jag inte längre klarade av att gå ner i vikt i samma takt, kom ångesten och depressionerna. Sedan dröjde det inte länge innan ätstörningen gjorde dem sällskap.

Kan du förstå det att jag valde att bli bulimiker för att jag var övertygad om att det var ett bättre alternativ än att vara tjock? Att jag fattade ett medvetet beslut att börja stoppa fingrarna i halsen efter varje måltid för att det inte fanns i mitt universum att man kunde få älska sig själv när man var överviktig. För att ingen hade lärt mig det. För att man pratade om min kropp som ett problem som behövde åtgärdas.

I dag är jag tjock igen och jag har aldrig älskat mig själv så mycket i hela mitt liv. Jag älskar att träna för att endorfinerna får mig att må bra och jag älskar att äta och gör det utan ångest tillsammans med min egen familj och mina vänner. Men, ”pappa Daniel”, det tog mig över 20 år att komma hit. 20 år av självbestraffning, destruktivt beteende och besatthet. Det tog mig 20 år att göra mig fri från allt det sjuka som vuxna gav mig när jag var lika gammal som din dotter är i dag.

Du skriver om din dotters kropp som ”problemet” och jag biter mig i läppen för den darrar så hårt nu. Om du bryr dig om att din dotter ska må bra – och gud vad jag hoppas att det är vad du bryr dig om – så lär du henne det. Du lär henne att det inte finns ett uns av henne som inte är älskvärt och du lär henne att hon inte behöver ta skit från någon. Inte ens från dig.

Du lär henne att det är roligt med fysisk aktivitet, speciellt när man gör det tillsammans, och du lär henne att mat är spännande och fantastiskt. Du lär henne att vissa människor är större än andra och att det inte behöver betyda något om hur deras hälsostatus är, oberoende av vad ignoranta människor i omgivningen säger. Och du lär henne framför allt att det på intet sätt påverkar ens människovärde. Du lär henne att andra människor inte har rätt att kommentera och värdera hennes kropp om hon själv inte ber om det.

Din dotters kropp är inte ett problem, men ditt beteende och den blick med vilken du tittar på henne är det. Snälla, snälla du. Skaffa dig hjälp för att hantera det så att det inte behöver gå ut över din dotter en endaste dag till. Så hoppas jag bara att det inte är för sent.

Bästa hälsning,
Karin Kajjan Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *