Here we go again.

Det gör ont när polletter inte falla. Och det värker i tankeknölarna hos Marcus Birro som än en gång inte för sitt liv kan förstå varför feminister ska hålla på och kritisera män som han själv – och som Joakim Lamotte. På sin blogg skriver han om hur Lamotte blir viralt förföljd och trakasserad av personer som tycker sig vara totalt fördomsfria.

Så vad säger det om tillståndet i det offentliga samtalet när en man (kanske just för att han är en man) som ägnar hela dagarna åt att kräva upprättelse för våldtagna unga flickor blir attackerad, påhoppad och medialt förlöjligad av… feminister?!  Vad handlar det där hatet om? Var kommer denna syrliga bitterhet ifrån? (Citat Marcus Birro)

Spontant tänker jag att hen som inte förstår varifrån ett agg kommer – riktat mot män som tar sig tolkningsföreträde och förlöjligar allt arbete feminister har gjort genom åren – troligtvis inte har tillräckligt bra koll på feminism och patriarkala strukturer för att kunna uttala sig om vad ”alla feminister” ägnar sina dagar till.

Men ok, vi kör: varifrån kommer motviljan mot exempelvis Lamotte?

Den kommer ifrån år och år av nedvärderande kommentarer och beteenden från män som precis som Lamotte hävdar sig veta, kunna och göra bättre.

Den kommer ifrån år och åter år av osynliggörande och förminskning från dessa män.

Den kommer ifrån år efter år av män som upprepar det kvinnor har skrikit sig hesa om men mötts av tystnad. Män som för sitt liv inte kan förstå varför alla inte böjer sig ner och kysser deras fötter när de är så vänliga och upplyser om orättvisorna.

Den kommer ifrån år och år av män som inte velat lyssna när kvinnor berättar vad de får utstå, men sedan – när det berör dem själva – kläcker ur sig de här upplevelserna som vore de nya sanningar.

Den kommer ifrån år av näthat, hot, dickpicks och andra trakasserier som inte tas på allvar över huvud taget samtidigt som män som dessa talar om offentlig kritik som just ”attacker och påhopp” (citat från Birros inlägg).

Den kommer ifrån år och år och år av män som värderar sina egna och andra mäns insatser skyhögt alltmedan de miljontals timmar som kvinnor lagt på att arbeta för likabehandling och respekt överhuvudtaget inte nämns.

Den handlar om män och åter män som använder det stora utrymme de serverats av samhället till att lyfta sig själva som goda samariter i jämställdhetskampen – snarare än att dela med sig av utrymmet eller upplåta det till dem som kategoriskt nekas det.

Den handlar om män som – likt Lamotte, likt Birro, likt Calle Schulman etc etc – kräver kollektiv tacksamhetsskuld för att de alls väljer att prata om kvinnors utsatthet i samhället. Som om och om igen hickar fram det fantastiskt osjälviska i detta samtidigt som de står med (penga)pungen redo för att ta emot samhällets betalning för sin uppoffring.

Så är vi syrliga och bittra, som Birro skriver (i ett uppenbart försök till förolämpning)? Hell yes! Klart som fan att vi är arga över att den där jädra polletten aldrig trillar ner. Det är knappast konstigt att vi finner det irriterande att den tycks totalt cementerad mellan dessa mäns patriarkala räkmackor och manliga egon. Klart som fan att vi är bittra över att män återigen försöker ta över, köra över och ta åt sig äran för något som kvinnor drivit länge. Klart som fan att vi är syrliga när vi än en gång tvingas resonera med män som tycker att de är Guds gåva till mänskligheten trots att de gör en bråkdel av det vi gjort.

Men det är lugnt – vi fortsätter att skaka och ruska runt tills den lossnar (eller folk inser att den inte kommer att släppa och lämnar den åt sitt öde). Och vi kräver inte ens att ni kysser våra fötter under tiden.

 

 

 

 

 

7 Comments

  • Word!
    Så konstigt att i samma text skriva om hur ”karln” kämpar genom att prata i P1 om glömda våldtäkter, och referera till feminister som några som menlöst kraxar på sina ”bortglömda telefonstolpar i eterrymdens öde länder”. Och endå inte fatta att problemet är vem som tex får prata i P1. Hur kan poletten inte trilla ner?!

  • Jag förstår inte ditt resonemang. Lamotte jobbar för att kvinnor ska bli hörda, sedda och respekterade. Han anser sig göra ett bra jobb. Skulle du föredra att han börjar rapportera om något annat? Jag tycker det är bra att så många som möjligt jobbar för att kvinnor ska få en bättre ställning i samhället.

    • Mja, Lamotte jobbar för att han själv ska bli hörd. Vid mängder av tillfällen har han inte velat lyssna på vad kvinnor berättar – om sina upplevelser och om vad de tycker blir fel i hans sätt att ta utrymme.
      Att arbeta för jämställdhet är bra och det bör alla göra, precis som du skriver. Men man kan göra det på olika sätt. Att säga att ens egen insats är mer än vad alla kvinnliga feminister lyckats åstadkomma är inte att jobba för jämställdhet – det är att ha hybris och att ha det på bekostnad av kvinnor. Lamotte har också föreläst (och tagit betalt för att föreläsa) om saker som han inte har en susning om, samtidigt som det finns mängder av organisationer och föreningar som är experter på just dessa ämnen. Tänk så lätt det hade varit att använda sin plattform till att lyfta experter, lyfta dem med tolkningsföreträde?
      En till invändning är sättet Lamotte arbetar på. Ta en titt i hans kommentarstrådar och se vilken typ av kommentarer han låter stå kvar samtidigt som han kategoriskt raderar all kritik mot sig själv. Ta en titt på de inlägg som handlar om att ta saken i egna händer för att i ett enskilt fall kunna lyfta sin egen insats som storartad. Och när han upprepade gånger pratar om kvinnoförtrycket idag som en ny företeelse så spottar han på hela jämställdhetskampen som går ut på att synliggöra de strukturer som gjort att kvinnor har varit förtryckta i alla tider.

      Så ja – att jobba för jämställdhet är generellt en bra sak. Men i Lamottes fall är det andra agendor som driver och dessa driver han på ett ohyggligt smaklöst sätt. Så mitt svar är ja. Jag skulle hellre vilja att han ”rapporterade” om något annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *