”Feminister är så aggressiva”, ”Det går inte att diskutera med feminister, de kan inte ha fel”, ”Feminister går bara runt på hat trots att de säger att de vill ha mindre hat”, ”Feminister skapar sprickor mellan män och kvinnor”, ”Feminister vill bara skylla all världens problem på män för att de är bittra själva”.

Dessa kommentarer och många många fler har jag hört kvinnor yttra. Kvinnor som gärna vill påpeka för feminister (i vart fall kvinnliga sådana) att de är sämre versioner av dem själva. De ser feminister som fallna kvinnor. Kvinnor som vältrar sig i alla egenskaper som män ju inte vill se. Kvinnor som är deras motsatser där de själva kommer ut som vinnare.

Det handlar om kvinnor som är antifeminister och det finns gott om dem. En del mer uttalat än andra, men oavsett så förstår jag dem.

Jo, det är klart att jag gör. Lever man i en struktur som går runt på att nedvärdera kvinnor och premiera dem som gör det så är det inte konstigt att en del kvinnor väljer det spåret. Det är ett osolidariskt och destruktivt spår, men jag förstår att man väljer det – jag har också gjort det.

Att racka ner på andra kvinnor i egenskap av att de är kvinnor är ofeministiskt. Därför beröms det av gemene man.

Att se ner på kvinnor som avviker från de förväntningar patriarkatet har på kvinnor (heterosexuella, vackra och fogliga) är ofeministiskt. Därför beröms det av gemene man.

Att bespotta kvinnor som kritiserar män i egenskap av att de är män beröms.

Att ständigt ifrågasätta kvinnor som vittnar om mäns förtryck beröms.

Och att vara den där duktiga kvinnan – hon som inte är feminist, inte känner manshat, inte vill förändra maktobalansen – beröms.

Så självklart förstår jag att vissa kvinnor vill vara Den duktiga kvinnan! Herregud, att vara feminist är inte en enkel väg att gå. Den innebär kamp och motstånd och insikter om sin egen förtryckta position. Roligare kan man ju ha det.

Men samtidigt som jag förstår det kan jag inte förlåta det. Och jag pratar inte om kvinnor som på grund av osäkerhet eller brist på kunskap inte vill kalla sig feminister trots att de delar övertygelserna. Jag pratar om dem som aktivt motarbetar feminister och där med kvinnor. I mina ögon är det oförlåtligt.

Det är att skörda frukterna av andras kamp samtidigt som man bespottar den. Det är att sälja ut sina systrar för att själv få fördelar. Det är att svika – andra och sig själv – för att hamna i nåder. Förståeligt men oförlåtligt.

Jag har som sagt varit en sådan kvinna själv. En som skrattade högt åt männens sexistiska skämt – för ett skämt kunde jag ju ta till skillnad från alla bitterfittor där ute. En som tog närmanden, övertramp och övergrepp som en komplimang – eller i vart fall inget värt att bråka om, det skulle ju bli så dålig stämning då. En som synade och hånade andra kvinnors utseende för att mitt eget skulle framstå som bättre. En som fnös åt feminister och som gärna pratade om det extrema i att inte raka armhålorna. En som såg andra kvinnor som konkurrens i först hand.

Varför gjorde jag det här? Varför betedde jag mig så?

För att jag fick omedelbar belöning naturligtvis. Jag fick höra att jag ”inte var som alla andra tjejer”, kanske till och med ”som en av oss (killar)”. Jag bjöds in i cirkeln av män, jag fick vara i deras närhet och jag fick på nära håll och i första hand höra alla deras vidrigheter om kvinnor. Och för detta var jag tacksam. Tacksam för att jag inbillade mig att jag inte stod i skottgluggen – att jag slapp bli utsatt. Att jag hade vunnit över fienden till min sida när det i själva verket var dem som vunnit över mig.

Och jag gjorde det för att jag trodde att jag behövde mäns acceptans. Deras godkännande. När jag blev feminist under mina universitetsstudier insåg jag att jag överhuvudtaget inte behöver detta. Och att solidariteten med andra icke-män var så ofantligt mycket större än mina egna kortsiktiga intressen. Jag insåg helt enkelt att jag inte behöver män.

Nu gillar jag några stycken – där min man väl ändå får klassas som favoriten – och har valt att omge mig med dem. Men de är uteslutande män som skrivit på mitt osynliga kontrakt om att jag inte säljer ut kvinnor längre. Män som aldrig skulle komma på tanken att begära något sådant i utbyte mot en relation. Män som aktivt tar avstånd från det precis som jag tar avstånd från det.

Jag skulle önska att de kvinnliga antifeministerna fick uppleva relationer med sådana män. Men ännu mer önskar jag dem känslan av systerskap. Av solidaritet. Av att stå upp för rättvisa även om det kan innebära att en själv blir mäns måltavla. För då skulle de också upptäcka att när siktet är inställt på dem så sluter sig en skyddande mur omkring en. En mur av andra kvinnor som kommer att slåss för dig. Och det är fan vackert.

Det finns kanske bara en sak som är ännu vackrare och det är att själv stå där i muren, arm i arm, skyddandes någon annan. Det önskar jag de kvinnliga antifeministerna.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *