Att hjälpa sina barn med deras kroppsbild är en oerhört viktig uppgift för oss föräldrar. På bilden ser ni mig och min dotter för snart ett år sedan. Jag hade en jobbig dag med min egen känsla inför kroppen och hanterade det genom att ställa upp kameran och ta kroppspositiva bilder på den – det vill säga oförställda bilder på den precis som den är för att avdramatisera. Hon, då två år gammal, hoppade upp i sängen bredvid mig och sa ”Vi stajka, mamma!”. Vi skrattade och tjoade och kom överens om att ja – vi är ju starka! Våra kroppar blev källan till skratt, gemenskap och styrka.

Idag fick jag en svinviktig fråga skickad till mig:

 

Jag har en fundering som gräver i mitt hjärta som de flesta kvinnor har jag en låååång bakgrund av negativ kroppsbild och självhat bakom mig. Mina barn blir äldre och jag vill inte att deras självbild, speciellt inte min dotters (har tre söner och en dotter) ska bli negativ, att de ska döma sina och andras kroppar genom en smal och skev mall som samhället skapat. Dottern som är tio har redan börjat uttrycka att hon inte gillar hur hennes kropp ser ut ?. Alla kroppar är bra kroppar och det är personen som bor i kroppen som är intressant inte hur kroppen ser ut. Jag känner mig dock lite vilsen i hur jag rent praktiskt ska få denna vision att ta fäste i deras sinnen och inte drunkna i omgivningens och medieflödet som i många fall hävdar motsatsen.

 

Det är inte första gången jag får efterfrågningar om handfasta tips kring hur man hjälper sina barn att inte hata sina kroppar. Det är bokstavligt talat sjukt att det behövs, men det gör det ju. Jag har funderat kring det och kokat ner tankarna till sex punkter (det finns så klart fler, men det ska kännas hanterbart också) som förhoppningsvis känns praktiska nog.

 

  1. Föregå med gott exempel.
    Ja jisses vad orden ”barn gör inte som du säger, barn gör som du gör” är uttjatade men det gör dem inte mindre sanna. Den första punkten är den absolut viktigaste utan vilka de andra inte fungerar: var snäll mot din egen kropp!
    Prata inte skit om din kropp framför dina barn (helst inte alls). Prata inte om bantning (banta inte alls). Prata inte om mat som du inte får äta eller måste äta lite av för att du går upp i vikt annars. Prata inte om viktuppgång eller viktnedgång på något negativt sätt. Prata så lite som möjligt om vikt rent av! Gå inte och dra i kläderna för att gömma magen, dölj inte eventuell dubbelhaka med handen, utbrist inte att du gillar ett plagg för att ”det är så smickrande!” – barn är inte dumma, de förstår att du menar att plagget är bra för att det får dig att se smalare ut.
    Gå naken hemma! Visa hur en kropp ser ut och att den inte är skamlig utan kläder. Hoppa, skutta och dansa med kroppen om den kan (då får man ha kläder på om man vill) och visa att syftet med din kropp inte är att se ut på ett visst sätt.
    Prata om din kropp i form av funktioner – den är stark, den är gosig, kanske gör den ont, kanske måste den vila. Den ÄR.
  2. Recensera inte andra människors kroppar framför dina barn (gör det inte alls).
    Det är lätt hänt – det vet vi ju. ”Oj, såg du vad Nelly hade gått ner mycket i vikt?!” eller ”Lasse har minsann lagt på sig under sommaren”. Recensera inte andra människors kroppar! Det spelar ingen roll om du gör det för att vara elak eller snäll – det barnen lär sig är att det är viktigt hur kroppar ser ut, att det spelar roll om de blivit större eller mindre. Jag tror att många tänker att positiva kommentarer om människors utseende bara är bra – det är de inte. Barnen kommer snabbt att räkna ut vad det är du tycker är bra och därmed också att dess motsats är något som är dåligt. Prata så lite som möjligt om människors kroppar ur ett ytligt perspektiv.
    Prata om fatshaming när ni stöter på den i filmer eller bland bekanta. Varför de kan tänkas säga så och varför det är fel – inte för att ”det är elakt” utan för att det inte stämmer.
  3. Visa aktivt på andra kroppar än de barnen möter i tidningar och reklam.
    En del saker måste en som förälder göra aktivt. Gör man ingenting kommer majoriteten av kropparna barnen ser exponeras vara normsmala (eller ännu smalare) och normsnygga. Men det är lätt ordnat! Instagram är en guldgruva till exempel! Titta på kroppspositiva konton tillsammans – kanske kan ni prova att ta bilder eller spela in dansvideos ihop bara för er att titta på? Välj ut serier och filmer där det finns ickenormkroppar representerade utan att de hängs ut för sitt utseende. Erbjud fler alternativ till förebilder helt enkelt!
  4. Prata om varför vissa kroppar syns mer än andra.
    För att förstå att det inte är en själv det är ”fel” på för att en inte ser ut som modellerna i tidningarna behövs perspektiv och kunskap. Titta i en modetidning tillsammans, berätta om hur retuschering går till och hur kläderna modelleras för att sitta perfekt. Prata om att samhället lyfter fram vissa kroppar men inte andra, att detta är fel och något som väldigt många mår dåligt av. Var vaksam så att du inte skammar några kroppar under tiden bara!
  5. Låt mat vara mat och rörelse vara rörelse – inte sätt att bli smalare
    Att äta bra och god mat och att ha roligt och röra på sig är saker vi mår bra av. Tyvärr så har vårt ätstörda samhället sett till att koppla dessa saker till viktminskning. För inte över det på barnen! Man äter för att det är gott och för att få i sig näring så att man orkar leka och lära sig saker hela dagen. Man rör på sig för att det är roligt och för att man blir pigg av det. Håll koll på dig själv: så fort du börjar koppla mat eller rörelse till vikt i ditt eget huvud så se till att det inte kommer ut genom din mun i form av ord som påverkar ditt barn.
  6. Om barnet uttrycker kroppshat – släpp allt!
    Om det har gått så långt för ditt barn att hen uttrycker att hen tycker illa om sin kropp för hur den se ut så ta det på största allvar. Uttryck med ord, minspel och kroppspråk att det här är något som oroar dig. Ditt barn kommer att leta efter din reaktion för att se om hens känslor är rätt eller fel. Fråga varför hen tycker så, om någon har sagt något till hen om det. Förklara att kroppar ser ut på mängder av olika sätt och att de alla är exakt lika bra och fina ändå. Lyft fram alla positiva saker (som inte har med utseende att göra) du kan om din egen kropp som exempel. Säg aldrig ”Men nej, du är ju inte tjock så det är ingen fara!” eftersom det förstärker bilden av att det är fel att vara tjock. Även om barnet köper det du säger kommer rädslan för att bli eller uppfattas som tjock bestå och därmed också problemet. Återgå till punkten om goda förebilder – visa att lycka inte hänger på kroppsstorlek. Gå igenom vad en kan säga om någon kommenterar ens kropp utan att en bett om det.

 

 

 

 

 

7 Comments

  • Tack tack tack!!! Ska dela in i evigheten. Är mamma till en fantastisk liten pojke och är livrädd för dagen då han inte gillar sig själv för att andra tryckt in dumma idéer i huvudet på honom. Så lätt att ramla i fällan och jag tänker ofta på hur jag gör och säger.

  • Åh vad bra!! Och åh så svårt (inte minst på grund av inlärda vanor som en lätt upprepar utan att ens ha tänkt över det – och sen tänker jag ”men vad sa jag nu??”). Men det ska gå!!!
    Vill jättegärna ha tips om vad en kan säga om någon kommenterar ens kropp utan att en bett om det.

  • Helt rätt! Men ändå svårt. Extra svårt när barnet är överviktigt, kan äta nästan hur mycket som helst och har ett enormt sug efter kakor, läsk, chips… ogillar rörelseaktiviteter. Utan begränsningar kommer hen bli handikappad av fetma. I alla sociala sammanhang ska det ätas gott = onyttigt, och visst ska man väl unna sig när det är födelsedagskalas, jul, lördag, halloween, nyår, avslutning, påsk, semester, fredag… och ”sååå stor är hen väl inte att hen inte kan få lite xxx…” nä, sååå stor är hen inte för att vi kämpar hela tiden. De här barnen/ungdomarna/vuxna finns också och det skulle underlätta om det vore socialt accepterat med ”kul utan kakor”.

    • Men att barnet har ett sug efter sötsaker är inget konstigt eller något bara överviktiga barn har. Det är vi som föräldrar som styr vad som finns hemma, när man får lördagsgodis eller motsvarande och vad man serverar under sina högtider. Att lära sitt barn att man inte kan äta hur mycket som helst av allt är inga konstigheter – om man gör det på rätt sätt! Samma sak ska gälla alla i familjen och inga specialregler för just det barnet. Jag har aldrig pratat om ”inga begränsningar”, barn ska ha begränsningar för en massa saker. Jag har pratat om att barnet inte ska bli inblandat i dessa begränsningar. Det är skillnad på att säga ”Nej, det blir inga fler kakor för dig för att du behöver hålla igen och tänka på vad du äter.” och ”Nej, det blir inga fler kakor för vi har alla tagit några och det räcker nu för vi måste orka äta mat sedan.”
      Prata INTE om de här begränsningarna till eller framför ert barn. Visa att det är roligt med rörelse, oavsett om ni går på gemensam Pokémonrunda, ni plockar svamp i skogen ihop eller hen vill vara med i någon lagsport.

      • Håller helt med! Ville bara beskriva att det är lättare sagt än gjort, och att det finns en kultur som gör det ännu svårare i många sociala sammanhang. Egentligen en helt annan diskussion alltså. Tar den iaf ?Förutsättningarna för ett av mina barn är annorlunda och det är hanterbart i familjen, vi har alternativ (men barnen vet att andra kör m annat) men blir jättejobbigt i andra miljöer. ”Alla har fredagsmys (=chips) och får lördagsgodis och äter upp hela (obligatoriska) godispåsen på kalaset.” Kroppar ser olika ut och alla ska få vara stolta och glada i sig själva! Vi exponeras hela tiden för kroppsnormer helt utan verklighetsförankring, bokstavligen retuscherade, manipulerade, och det är bara så dumt! Jag bara önskar att vi också kunde ha lite mer fantasi än att alla belöningar och ”unna sig” och festligheter inte skulle behöva vara av godistyp. Hur kunde OLW få sån makt över fredagskvällarna? och vad betyder lördagsgodis? Från början en idé för tandhälsa, nu ett minimikrav.

    • Men självklart ska det finnas begränsningar! Återigen har jag inte sagt något annat. Men hur bra mår och hur hälsosamt är ett barn som hela tiden har en omgivning som ”kämpar” med vad hen stoppar i sig? Att äta någon kaka på ett kalas eller högtid är liksom inget problem. Att bli förbjuden att göra det är det däremot. Så tänker jag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *