Vi skriker och vi larmar och ändå finns det så många som inte vill lyssna.

Vi förklarar och exemplifierar och ändå finns det så många som inte vill förstå.

Vi berättar vad vi varit med om och ändå är det så många som blundar.

Vi talar med tydlighet och pedagogik som om vi hade ett barn framför oss. Och ändå är det så många som säger att de aldrig sett problemet, aldrig hört det och att det därför inte existerar.

 

Tusentals och åter tusentals vittnesmål och berättelser under #metoo och ändå sitter vi dagligen och försvarar våra erfarenheter, slåss för att den verklighet vi lever i inte ska negligeras.

 

Till dig som ifrågasätter. Till dig som inte tror, som blundar och håller för öronen samtidigt som du skakar på huvudet.

 

Till dig: Testa att gå i våra skor. Testa hur det är att vara kvinna och gå hem själv sent på natten. Bara testa.

 

Du har planerat din gångväg efter gatorna där buskagen är få, belysningen tät och andra människor finns tillräckligt nära för att kunna se eller höra dig om du behöver hjälp.

Du väljer skor efter bekvämlighet och estetik, men också efter hur snabbt du kan springa i dem om du skulle behöva fly.

Du har hörlurarna i men med ljudet avslaget eller med ett öra fritt – du måste kunna höra snabba steg bakom dig eller när någon börjar ropa saker efter dig.

Du får hjärtat i halsgropen så fort du hör ett oväntat ljud.

Du håller nyckelknippan pressad mellan fingrarna i den knutna näven för att kunna försvara dig om du måste.

Du har telefonen upplåst i andra handen, redo att kunna ringa snabbt genom bara ett knapptryck. Om du har någon som väntar på dig hemma meddelar kontinuerligt vilken väg du tar och hur långt du har kommit så att de ska veta om du inte kommer hem i förväntad tid. Kanske ringer du upp så att du hela vägen hem har någon som hör att du är ok eller om du inte är det.

Du böjer ner huvudet och undviker ögonkontakt med alla du möter som skulle kunna vara ett hot.

Du försöker att gå så snabbt som möjligt samtidigt som du försöker att anamma en gångstil som gör att du ser större och starkare ut än du är.

Du tänker igenom dem medan du går – dina olika strategier för hur du ska göra om någon försöker förhindra dig för att komma hem. Skriken, replikerna, hoten, vädjan, om du ska slänga väskan för att kunna springa snabbare eller hålla fast i den för att kunna använda som vapen.

Du skyndar in genom porten men väntar tills dörren stängts igen bakom dig för att försäkra dig om att ingen följer efter in.

Du låser hemdörren bakom dig och känner hur din puls slår genom jackan.

Du är lättad över att vara hemma. Inte bara för att det ska bli skönt att få gå och lägga sig utan för att du klarade dig hem helskinnad. För att du klarade dig den här gången.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *