Renée och David skämtar om att de inte får stå för nära varandra på scenen, på grund av #metoo. ”Nya regler av arbetsgivaren, minst 80 cm mellan medarbetare, höhö”. De skämtar om att folk på scenen kan få hålla i mikrofonen ”för det har TV4 än så länge inga regler emot, höhö”. Det skämtas till och med om att det ska bli efterfest i en badtunna, och syftas då alltså på den plats där den misstänkta våldtäkten ska ha ägt rum. Folk börjar skruva på sig och jag börjar räkna. 10-12 skämt på ämnet blir det, innan middagen är över.

Så står det i Resumé där kundstrategen och Fatta-styrelseledamoten Mimmi Sköldberg berättar om hur konferencierparet Renée Nyberg och David Hellenius ”underhöll” gästerna på kommunikationsgalan 100-wattaren.

 

”Man får skämta om allt” är ju en inte särskilt ovanlig replik på kritik mot sexistiska/transfoba/homofoba/rasistiska skämt. ”Det är ju bara ett SKÄMT! Har du ingen humor eller?”

Och absolut, vill man vara en som normaliserar övergrepp och lägger grunden för våldtäktskulturen så är det naturligtvis fritt fram att dra poänglösa våldtäktsskämt. Men vill man inte det ska man låta bli.

 

För vad är det skämt som Nyberg/Hellenius säger?

Hela grunden i just den här ”humorn” ligger i att framställa #metoo som något överdrivet: ”Nu får man ju inte ens stå nära en annan person utan att riskera att anklagas för sexuella övergrepp”. Det vill säga samma bemötande och misstroende som offer för sexuella trakasserier och övergrepp får utstå hela tiden: ”Det var väl inte så farligt”/”Nu överdriver du allt”

”Humorn” tar avstamp i att använda sig av ett brottsoffers vittnesmål om ett övergrepp och paketera det i ett ”höhö-format”. Vilket annat våld hanterar vi med samma empatistörda handskar?

”Skämten” normaliserar övergrepp genom att göra dem till något att garva åt – och att garva åt från förövarperspektivet, dvs: det är den utsatta som drivs med, inte förövaren. På så sätt fortsätter vi att nedvärdera vittnesmål, vi fortsätter att ifrågasätta offer och vi fortsätter att göra sexuella övergrepp till en fråga i periferin.

 

Jag vet inte om Renée Nyberg och David Hellenius är bekanta med våldspyramiden (här illustrerad och distribuerad av den digitala plattformen Utrymmet) men efter galans lilla uppvisning skulle jag gissa på att de inte är det:

 

 

Upplägget är enkelt nog: Toppen av pyramiden (mord och sexuellt våld) kan inte existera om de inte underbyggs av annat. Våldtäktsskämt möjliggör till exempel en kultur där steget till trakasserier och fysiskt utnyttjande inte är långt. En kultur där trakasserier, hot och fysiskt utnyttjande är vardagsmat möjliggör för våldtäkter och misshandel. En kultur där våldtäkter och misshandel är vanliga inslag möjliggör för toppen: mord.

Ta bort de två undre blocken – gör dem till ickebefintliga inslag i vår vardag – så kommer de två övre att vackla. De kommer att minska. Vill ingen ta ansvar för sin del i de nedre blocken så kommer ingen att ta ansvar för sin del i de som byggs ovanpå heller.  Och tar ingen ansvar och ändrar sitt beteende så kommer vi aldrig att förändra siffror som att det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer skördar i genomsnitt 13 offer per år. Vi kommer aldrig att förändra siffror som att det begås cirka 100 våldtäkter per dag i Sverige, eller att 97 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (eftersom det också är från och bland män som skämten och språket i nedersta blocket främst figurerar).

 

Så jo då, visst får man skämta om vad som helst. Men då ska man ha riktigt klart för sig vad de där önskade garven kostar oss som samhälle. Lite konsekvenstänk och ansvarskänsla är inte saker som programledande komiker har fått dispens för.

Att vara rolig är underbart – men på bekostnad av kvinnors säkerhet och rätt till en dräglig tillvaro? Knappast.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *