Jag har slut på ord för er, systrar. Nu sitter jag tyst och läser och känner magen slå ihop sig i oräkneliga knutar – en för var och en av er som skriver under #metoo och berättar om det ni blivit utsatta för.

Det är en hopplös känsla. En del av mitt jobb har varit att försöka sätta ord på det där hemska som annars bara stannar vid en molande känsla. Försökt att förklara, exemplifiera och förmedla känslor, argument och fakta kring de här sakerna som så många kvinnor lever med. Och nu sitter jag här, utan ord.

Och det är väl så det är när tystnadskulturen börjar släppa sitt stenhårda grepp. Det är väl så det är när fler än några få vågar och får möjlighet att berätta. Då ska vi andra lyssna. Känna det som beskrivs. Försöka förstå detta vidriga som den utsatta fått leva med. Nu är vi en kollektiv röst med miljontals stämmor, där alla delar gör ljudet så obarmhärtigt starkt. Min egen röst vill inte förklara mer. Vill inte förklara och exemplifiera. Inte tydliggöra eller argumentera. Min röst har slut på ord. Min röst vill bara skrika.

Ett ofiltrerat, grumligt och eskalerande skrik åt alla som förminskar. Ett avgrundsvrål åt alla som relativiserar och normaliserar. Ett skälvande och aggressivt skri åt alla som tycker att ”det gått för långt” och är ”överdrivet”. Ett skrik som tömmer lungor och trasar sönder stämband. Ett skrik som bara tar slut när känslan av maktlöshet gör det. Den känsla som de gött oss med och fått oss att tro på. Den känsla som hållit våra berättelser tillbaka så länge. Jag vill skrika den åt helvete.

Jag har slut på ord för er, systrar. Och kanske är det inte mina resonerande ord som behövs just nu. Hör mitt skrik istället. Jag skriker för er.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *