En kan tycka om konceptet Uppdrag Granskning hur mycket en vill. Det är inget snack om saken: programidén som sådan fyller en enormt viktig funktion i vårt samhälle och produktionen står bakom en rad viktiga granskningar.

Men samtidigt som de själv med all bestämdhet hävdar (som de också har rätt i) att de även måste kunna granska media, verkar de ha svårare med att acceptera att de själva inte står bortom kritik.

Det här är frågorna som ställdes (och inte ställdes) i programmet om #metoo och Fredrik Virtanen och som avslöjar deras inte så opartiska agenda med programmet.

Först ska påminnas om att hela poängen med oberoende journalistik och granskningar är att en inte har ett fastslaget resultat redan från början. En tes som testas – absolut. Men under arbetets gång måste man alltid vara beredd på att stoppa när tesen blir motbevisad. Eller byta tes när en annan uppenbarar sig.

Så. Frågorna (som här ej är ordagrant citerade – för att höra dem i sin exakthet bör du titta på programmet):

 

Frågorna som ställdes

”Tänkte du på hans familj när du gick ut med hans namn?” (ställd till Cissi Wallin)

Denna fråga har ingen annan relevans för programmet än att rikta skulden från en person till en annan – från den som anklagats för övergrepp, till den som anklagat. Den handlar om att ställa Cissi Wallin inför det faktum att en våldtäktsanmälan när den blir allmänt känd drabbar den misstänkte förövarens familj. Naturligtvis gör den det! Något annat hade varit absurt. Men samtidigt som CW inte får någon fråga om hur hennes familj (inklusive barnet i hennes mage) mått under detta, får FV heller ingen fråga om hur han tror att hans förtalsanmälan påverkat CW:s familj. Vad produktionen vill lyfta och inte är uppenbart.

 

”Gillar du småtjejer?” (ställd till Fredrik Virtanen)

Nu är fallet inte så att FV står anklagad för att dejta tjejer som är betydligt yngre. Han står anklagad för våldtäkter och sexuella övergrepp och trakasserier. En fråga som ”Gillar du småtjejer?” är i sammanhanget i princip detsamma som att fråga ”Är du inte lite pedofil ändå?” – det vill säga en fråga som är väldigt lätt att avfärda och till och med förfasas över (”Det är sådant här jag måste stå ut med!” följt av en lång filmad konstpaus där både FV och reportern tvingas dricka lite vatten och hämta sig efter detta fasansfulla).

Jämför med en fråga som ”Om du kan skrika misogyna okvädesord till en person för att hon fotograferar dig mot sin vilja efter att du pratat om att ha sex med henne – vad är det som säger att du inte kan gå för långt mot kvinnor även i andra sammanhang?”. Eller bara ”Kan du med säkerhet säga att du inte har gått över gränsen för vad som är moraliskt eller juridiskt försvarbart i de här tillfällena som SvD lyfter?”.

 

”Varför fnissade du?” (ställd till Cissi Wallin)

Svaret på frågan varför någon som är i chock efter ett sexuellt övergrepp fnissar kan man få svar på från de flesta sakexperter – om man verkligen vill ha ett svar det vill säga. Vill man bara misskreditera någon så går det förstås bra att använda frågan som retoriskt grepp i en intervju.

 

                                                                     Illustration från Instagramkontot @flismark

 

Frågorna som inte ställdes

”Men menar du alltså att brottsrubriceringen kränkande fotografering är okänd för dig?” (borde ställts till Fredrik Virtanen)

FV gör en lång utläggning om hur han harmlöst smygfilmat en kvinna när hon dansar naken på ett bord. FV trycker på att han inte har en aning om vad som skulle vara fel eller kriminellt med det. Och här kan man tänka sig att en produktion som arbetar med granskningar skulle upplysa/påminna honom om att just detta i allra högsta grad är ett brott. Men istället väljer man en till konstpaus där FV:s urskuldande får hänga i luften.

 

                                                             Illustration från Instagramkontot @flismark

 

”Ja, hotet skulle ju vara det att du sitter på olovligt och privat filmmaterial av den här kvinnan och att du låter henne veta om just detta samtidigt som du frågar om ni ska ses igen.”

Ja, ”hur kan det vara ett hot, hot om vad?!” att skicka en smygfilmning med sexuellt innehåll till en kvinna. Den här delen av intervjun är nästintill fascinerande. Som att reportern och FV befinner sig i en helt egen bubbla där män aldrig har lurat/tvingat sig till bilder och filmklipp som de sedan använder som utpressning. Bara det faktum att han innehar en sådan film mot kvinnans vilja är ett hot: han har utsatt henne för något mot hennes vilja och det vill han att hon ska veta. Men nej. Ingen följdfråga här heller. Istället får en till konstpaus duga.

 

Den här listan skulle kunna bli betydligt längre än så här och bland annat ta upp det nästan pinsamma i hur UG väljer att fokusera på ett ord som skrivits fel i en polisrapport och sedan hamnat i en tidnings spalter. Ja, som om ordet ”psykolog” är det yttersta beviset på denna konspiration mot Aftonbladet där Fredrik Virtanen får agera offerlamm. Eller som att den kvinna som berättade om hur FV skrev och frågade om hon gillade honom så mycket att hon ville ligga med honom (hon var 14 år) inte i samma andemening som berömmet frågade om en praoplats – som att detta skulle betyda att hon aldrig frågade om platsen och därmed ljuger. Och ja, ni vet ju – ljuger en kvinna om något när det kommer till anklagelser om sexuella övergrepp så ljuger hon om allt så där var det klart.

Men vi stannar ändå där. Vi stannar vid agendan och det på förhand bestämda resultatet att göra en anmäld förövare till offer och de som anklagad honom till förövare. Och så hoppas vi att Uppdrag Granskning kliver ner från sin egensnickrade höga häst och ägnar den närmaste tiden åt självrannsakan. Det räddar inte upp någonting alls, men det skulle i vart fall vara mer klädsamt än den foliekrona de bär just nu.

 

 

Tips: Läs hela seriestripen om delar av detta på kontot @flismark. Missa heller inte författaren @katarinawennstam ‘s inlägg om programmet.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *