Ånger gör dig inte till en ”före detta” förövare

1 maj, 2018feminism

Carl Adam Tillberg står det på den gula namnskylten bredvid TV4:s strålande sol. Och under: ”fd förövare”.

Tillberg – en idag 30-årig man som misshandlat och våldtagit flickvänner sedan 15 års ålder dömdes senast i slutet av 2017 för olaga hot och grovt hemfridsbrott. 2016 krossade han ett fönster och bröt sig in hos en ex-flickvän efter att hon vägrat släppa in honom.

Här om dagen satt han i tv, inbjuden för att prata om förövarens perspektiv och med en namnskylt som friar honom från sin brottsstatus som förövare. Han är inte en före detta förövare – för åtskilliga kvinnor (faktiskt så många att han själv inte ens kan ange ett antal) ÄR han en förövare och kommer alltid att vara.

 

Men det slutar inte där.

På frågan om han är säker på att han inte kommer ”falla tillbaka igen” svarar han:

Nej, det är jag inte. Jag kan hoppas men inte lova.

Han kan inte lova att han inte ska misshandla och våldta kvinnor i framtiden. Har du aldrig sett ett avståndstagande från eget ansvar tidigare så är det så här det ser ut: ett löfte om att inte förgripa sig på kvinnor är endast omöjligt att avge om man själv inte tycker att det är ett val man gör. Att säga ”jag kan inte lova det” är att säga ”jag kan göra min bit och försöka men det som inte är mitt fel kan jag inte styra över”.

Nå, låt mig säga detta till dig Carl Adam. Allt är ditt fel. Att under 15 års tid konsekvent förgripa sig på och bryta ner kvinnor är helt och hållet ditt ansvar. Ditt och ingen annans. Du ÄR en förövare och du kommer alltid att vara det, oavsett om du väljer att vara fortsatt aktiv eller ej. Herregud, du kan inte ens räkna efter hur många kvinnor du förgripit dig på?!

 

Nu är han föreläsare som vill ”så frön” och hjälpa andra män. Så vad är det för frö en man som inte ens med säkerhet kan säga att han inte kommer våldföra sig på kvinnor igen kan så? Ett om att det viktigaste är att du försöker låta bli att våldta och misshandla?

Han är föreläsaren som i tv säger att han egentligen inte vill ta upp medieutrymme men samtidigt svarar på kritiken om sin medverkan så här:

Att den överväldigande positiva respons jag fått dessvärre drunknar i mediebruset där de som vet minst skriker och hörs mest är beklagligt. (sagt till Nyheter 24)

 

Och TV4 då? Är det inte viktigt att även förövare får komma till tals så att vi kan komma tillrätta med problemet från alla håll?

Jo. Under extremt kontrollerade former. Former där man väljer ut förövare som totalt tar avstånd från sina brott. Där man presenterar dem för vad de är utan förmildrande omständigheter. Där man gör sitt absolut bästa för att försäkra sig om att fler kvinnor inte far illa av att se sin förövare prata ut i nationell tv. Där man ser till att inte göda en kultur där kvinnomisshandlare och förövare, på kvinnors bekostnad, applåderas för sitt ”mod” att berätta vad de gjort (och i Tillbergs fall till och med vad de eventuellt kommer att göra igen). Med andra ord: former där man är jävligt försiktig och varsam med hur man lyfter frågan om förövares perspektiv.

Alternativ är att anonymisera den intervjuade förövaren. Att intervjua sakkunniga som jobbar med dessa män. Att intervjua forskare och experter på ämnet.

 

Och så naturligtvis: att inte skapa olika kategorier av förövare där några placeras långt bort från sina brott (trots att de begicks alldeles nyligen) genom att fria dem med ett ”fd” i namnskylten.

Men det tycker man borde säga sig självt.

 

 

 

 

 

”Inte alla män är as” är en värdelös kommentar

3 april, 2018feminism, opinion

Det slår aldrig fel. Dryfta strukturellt förtryck mot kvinnor och räkna till 3 så har du fått en sådan kommentar:

Dra inte alla över en kam. Inte alla män är as.

Om vi bortser från det faktum att det i princip aldrig är någon som påstår att alla män är as, så är kommentaren värdelös av andra anledningar.

Så stora förtryck som det patriarkatet bedriver mot kvinnor skulle aldrig ha blivit så stora om det bara handlade om en mindre grupp ”as” som ägnade sig åt att förtrycka. Det skulle inte fungera. Ett helt samhällssystem, med rådande förtryck i alla hörn, skulle inte existera så utbrett och förödande om det inte var fler än några as som asade sig.

Så om du med ”as” menar: person som på ett eller annat sätt underhåller ett förtryck av andra, så jo. Då är alla, åtminstone cis-män, as.

Men nu är inte det min definition av ett as.

Jag omger mig med mängder av män som jag värdesätter högt. Män som jag beundrar och som jag har ett stort utbyte av. Men jag skulle aldrig påstå att någon av dessa män aldrig någonsin underhåller förtrycket mot kvinnor. För det gör de. För att det gör alla cis-män. Betyder det att alla män är våldtäktsmän? Kvinnomisshandlare? Sexister? Nej, det gör det inte. Men det spelar ingen roll då det finns MILJONTALS sätt på vilket man kan upprätthålla ett misogynt förtryck.

Allt ifrån hur man bedömer kvinnors utseende, hur man slutshaemar, hur man undviker familjeansvar, hur man överlåter projektledarrollen till sin kvinnliga partner, hur man uppfostrar sina barn i enlighet med samma könsnormer som patriarkatet bygger på.

I min bok gör det inte alla dessa män till as (många – ja, men inte alla). Vad det gör är att påvisa att det här förtrycket som vårt samhälle bygger på är så djupt rotat med så invanda beteenden och tankemönster att det kräver enormt mycket för att bryta sig ur. Så pass mycket att jag är trygg med att påstå att ingen i dag levande människa står utanför det – som drabbad av det eller som utövare av det (eller som ofta: både och).

Inte alla män är as

är därför ett av de tröttaste, mest tandlösa och intetsägande påståenden som finns. Det betyder ingenting. Ja, förutom att det för den som uttalar det lite närmare min egen definition av ett ”as” då.

 

Därför är valfilmen det sista Fi behöver just nu

1 mars, 2018feminism, opinion

Först vet jag inte om jag har klickat fel. Har jag hamnat på Feministiskt initativs nya valfilm eller ledde klicket mig till en frireligiös mindfulnessövning?

Nej, det är inte snällt skrivet men valfilmen är verkligen en strategisk katastrof och det behöver partiet höra. Själva tycker man att man varit ”modig” som valt den poetiska och utopiska framtoningen. Men det är inte modigt att infria så många felaktiga förutfattade meningar som finns om partiet och om feminism. Det är att skjuta sig i foten.

Här är varför valfilmen inte fungerar:

 

1. Feminism avfärdas ofta som ovetenskapligt flum som inte behöver tas på allvar. Och hur kvalitativ poesin i filmen än är så kommer meningar som

”Kan vi våga tro att när alla floder rinner åt samma håll genom livets metamorfos, kan livet förstås.”

att porträttera precis det flummet. Inte minst när den ackompanjerande musiken för tankarna till den ostigaste scenen i ”Så som i himmelen”.

2. Feminismen stämplas inte sällan som för akademisk, elitistisk och endast begriplig för människor som gärna stoltserar med sina högskolepoäng. När en valfilm – som ska sammanfatta partiets ideologi och målbild – helt består av mångbottnad lyrik, otillgänglig för så många, så blir resultatet att även akademiska feminister som jag vrider mig i stolen.

3. Det råder en utbredd oklarhet kring vad feminism i stort och Feministiskt initiativ faktiskt vill åstadkomma. När man då istället för att ta tillfället i akt och förklara just det tappar bort sig i en konstnärligt uppmålad bild av en önskad drömvärld blir förvirringen bara större.

4. Den säger ingenting. Ingenting alls. Bland rader om

”Vi föds alla skinande rena, med nåd i våra ådror, oskyldiga, allena.”

och

”Kan vi ge makten och lika härlighet till alla en evighetens dag?”

går att ana budskap om människors lika värde och önskan om en bättre fördelning av samhällets makt. Men hur då? Varför behövs det? Herregud – var är den krassa verkligheten i form av slagfärdigt formulerad statistik på att vi lever i en värld där människor förtrycks på grund av kön, etnicitet, religion, funktionsvariationer, klass osv osv? Var är argumenten för att en röst på Fi är totalt nödvändig för att vi ska se ett bättre Sverige för alla? Var är Gudrun Schymans snärtiga och välgrundade röst om behovet av feministisk partipolitik? Inte här iallafall.

 

Och därför är Fi:s valfilm just det sista de behöver just nu. För att de – istället för att motbevisa alla felaktiga uppfattningar – ger dem bränsle. Och tyvärr tror jag att man kommer att få svårt att skaka sig fri från detta.

 

 

 

 

 

Mäns runkvanor är ingen feministisk måttstock

22 januari, 2018feminism, opinion

I diskussioner kring vad som är feministiskt och ej yttras det ibland. Måttstocken som slår fast att

Om män kan runka till det så är det inte feminism

meaning: om en handling tilltalar män generellt så går den i linje med patriarkala regelverk och kan därmed inte betraktas som feministisk.

Allt feminister gör behöver inte vara feministiskt, det vet vi. Att sminka sig är inte en feministisk handling i sig men det gör dig inte till mindre feminist. Att raka sig under armarna är inte feministiskt men det påverkar inte din status som feminist. Ja, ni fattar.

Men skulle det även betyda att en handling inte kan vara feministisk om män uppskattar den?

 

Om vi tar avklädda bilder i sociala medier till exempel. Vi kroppsaktivister som med jämna mellanrum låter kläderna falla på Instagram vet att det finns snubbar som följer för att få se naket. Som sexualiserar våra kroppar mot vår vilja och som inte sällan dessutom kontaktar oss för att dela med sig om sina omdömen/fantasier. När sådana män hör av sig till mig så väntar det en utskällning snabbt följt av en block. Vad jag inte kommer att göra är att krympa mitt utrymme utefter deras agerande. För det är en skillnad mellan att klä av sig för att män ska runka till en och att män runkar till en bild trots att den inte är avsedd för dem. Inget av detta ska skuldbeläggas men jag menar att det ena oftare är en feministisk handling än den andra.

Att vara kroppsaktivist och kräva sitt eget utrymme, hur det ska se ut och vem det är till för till exempel. Att utmana den så vanliga normkroppen och utmana föreställningar om att till exempel tjocka inte kan/får vara snygga/sexiga. Att själv bestämma över när ens kropp ska sexualiseras och att kräva rätten att vara naken utan att bli just sexualiserad. Det är saker som gör att jag menar att kroppsaktivism som sådan definitivt är en feministisk handling.

Betyder det att vissa män inte kommer utnyttja sin möjlighet att kleta på en sin oombedda sexualisering? Att de inte kommer att runka till ens bilder? Nej.

Men mäns runkvanor kan inte vara en feministisk måttstock. Män runkar åt allt. Med tillåtelse och utan. Lämpliga saker och olämpliga.

Hur, när, var och varför män runkar får aldrig bli en faktor för hur vi bedömer feministiska handlingar. Faktiskt vill jag veta så lite som möjligt om runkande (så länge det sker privat och utan att någon annan kommer till skada naturligtvis – annars vill jag veta allt om det så att jag kan anmäla aset).

 

Om man nu inte tar runken så bokstavlig utan som ett rent bildligt uttryck för ”i enlighet med patriarkatet” så blir det delvis en annan sak, men fortfarande inte svart-vitt.

Free the nipple till exempel. Patriarkatet är ju gärna mycket för dualism á la hora – madonna. Så samtidigt som man skulle kunna hävda att patriarkatet förespråkar fler synliga, kvinnligt kodade bröstvårtor så skuldbelägger samma system dessa – om de förekommer i fel sammanhang. Som amning. Om bröstet och bröstvårtan inte blottas för att behaga eller egga män så är den inte välkommen. På det sättet är Free the nipple garanterat feministiskt eftersom det förespråkar en avsexualisering av den kvinnligt kodade bröstvårtan och möjlighet för den att synas på ett lika okomplicerat sätt som en manligt kodade dito. En kvinnligt kodad bröstvårta som blottas i Playboy däremot kan de flesta vara överens om inte är en feministisk handling eftersom den finns där på mäns villkor och för deras skull.

 

Samma resonemang menar jag går att tillämpa på avklädda bilder. För vem finns bilden där? Vem riktar den sig till och i vilket syfte? Vad är det bilden ämnar uppnå? De varierade svaren på de här frågorna gör att vissa avklädda bilder definitivt kan vara feministiska verktyg medan andra verkligen inte kan det – trots att män runkar till båda.

 

Slutsats: mäns runkande har redan på tok för stor del påverkan på det här samhället. Att göra det till en feministisk måttstock också är ett misstag.

 

 

 

 

 

Den patriarkala rävsaxen, del 1: Att ”lida i tystnad” eller ”gnälla om allt”

8 januari, 2018feminism, opinion

Det måste vara en av kvinnoförtryckets viktigaste beståndsdelar. Den som inte bara trycker oss tillbaka in i ledet utan dessutom får oss att inte våga lämna det.

Jag pratar förstås om devisen ”Att lida i tystnad”. Den som premieras och som applåderas men vars fördelar bara skördas av männen. Hänger du inte med? Så här:

Historiskt sett har kvinnor – inte bara uppmuntrats – utan tvingats att genomlida förtryck och diskriminering utan att säga ifrån. Kvinnor som sagt ifrån har tystats genom våld, förminskningar, kränkningar och hån. Och motsatsen: den tyst, slitande hemmafrun/mamman/hustrun/kollegan har applåderats. ”Se så tapper, osjälvisk och pålitlig hon är!”

Än idag lyfter vi fram kvinnor som föder barn med uteblivna skrik som tappra, starka och till och med bättre mammor – som om förmågan att lida i tystnad visar hur självuppoffrande (=bra) föräldrar vi kommer att bli.

Kollegan som – utan att säga ett ord – springer och tömmer kaffesumpen, sätter igång diskmaskinen, fyller på bläck i skrivaren, köper kaffebröd till det planerade fikat är en klippa. 

Mamman som – utan minsta suck – servar, städar, plockar, fixar, packar väskor, bjuder in, pyntar och tvättar är en god mor.

Kvinnan som – utan att säga ifrån – tar de sexistiska skämten på arbetsplatsen, daskarna i rumpan på krogen, blickarna i urringningen på stan och oönskade närmande av män överallt är en riktig kvinna. En sådan som ”inte gnäller i onödan.” Och ”i onödan” är närhelst männen i omgivningen själva inte sanktionerat suckarna och klagomålen.

 

Den som inte går med på att lida i tystnad då? Hon som sätter upp en lapp om att kollegerna fan åtminstone kan ställa in sina kaffekoppar i maskinen istället för i diskhon. Hon som vägrar att vara hemmets husalv och som klagar på när resterande familjemedlemmar inte gör sin del. Hon som ställer rumptafsaren till svars och som går till chefen och adresserar den sexistiska jargongen på arbetsplatsen.

Inte nog med att hon ”gnäller i onödan” – hon ”gnäller om allt”.

Hon är lättkränkt och tråkig och okvinnlig och osexig och tjatig och bitter – och ganska ful också. En sådan som man inte skulle ligga med ni vet (eller ja, om hon bara hade vett nog att hålla käften under tiden förstås). En sådan man vill tysta (med en smäll eller en munkavle eller en kuk). En sådan man kan håna och kalla ”regeringen” eller ”bossy bitch” för att sedan slå dövörat till när hon försöker prata med en för det är ju bara ”gnäll, gnäll, gnäll” ändå.

Och så sitter vi där, fastklämda i den patriarkala rävsaxen. Mellan det omöjliga och förtryckande idealet ”att lida i tystnad” och det obekväma och oattraktiva ”att gnälla om allt”.

 

Och när vi tänker efter: visst går kravet på det förstnämnda och rädslan för det sistnämnda att spåra jävligt långt tillbaka? Det här regelverket, tystnadskulturen, som män konstruerat för att vi inte ska bråka våra rättigheter och om missförhållanden – visst går det att se lika tydligt då som nu?

 

Herregud – gå in på närmaste gym och se hur snubbarna brölar ut sina muskelkramper medan alla andra på sin höjd släpper ut ett kontrollerat pysljud mellan de ihoppressade läpparna. För att vi ska vara tysta. för att vi, när vi är tysta, är bättre kvinnor. Behändigare kvinnor. Mer kvinnor.

 

 

 

 

 

Så gjuter kända programledare grunden för våldtäktskulturen

16 november, 2017feminism, opinion

Renée och David skämtar om att de inte får stå för nära varandra på scenen, på grund av #metoo. ”Nya regler av arbetsgivaren, minst 80 cm mellan medarbetare, höhö”. De skämtar om att folk på scenen kan få hålla i mikrofonen ”för det har TV4 än så länge inga regler emot, höhö”. Det skämtas till och med om att det ska bli efterfest i en badtunna, och syftas då alltså på den plats där den misstänkta våldtäkten ska ha ägt rum. Folk börjar skruva på sig och jag börjar räkna. 10-12 skämt på ämnet blir det, innan middagen är över.

Så står det i Resumé där kundstrategen och Fatta-styrelseledamoten Mimmi Sköldberg berättar om hur konferencierparet Renée Nyberg och David Hellenius ”underhöll” gästerna på kommunikationsgalan 100-wattaren.

 

”Man får skämta om allt” är ju en inte särskilt ovanlig replik på kritik mot sexistiska/transfoba/homofoba/rasistiska skämt. ”Det är ju bara ett SKÄMT! Har du ingen humor eller?”

Och absolut, vill man vara en som normaliserar övergrepp och lägger grunden för våldtäktskulturen så är det naturligtvis fritt fram att dra poänglösa våldtäktsskämt. Men vill man inte det ska man låta bli.

 

För vad är det skämt som Nyberg/Hellenius säger?

Hela grunden i just den här ”humorn” ligger i att framställa #metoo som något överdrivet: ”Nu får man ju inte ens stå nära en annan person utan att riskera att anklagas för sexuella övergrepp”. Det vill säga samma bemötande och misstroende som offer för sexuella trakasserier och övergrepp får utstå hela tiden: ”Det var väl inte så farligt”/”Nu överdriver du allt”

”Humorn” tar avstamp i att använda sig av ett brottsoffers vittnesmål om ett övergrepp och paketera det i ett ”höhö-format”. Vilket annat våld hanterar vi med samma empatistörda handskar?

”Skämten” normaliserar övergrepp genom att göra dem till något att garva åt – och att garva åt från förövarperspektivet, dvs: det är den utsatta som drivs med, inte förövaren. På så sätt fortsätter vi att nedvärdera vittnesmål, vi fortsätter att ifrågasätta offer och vi fortsätter att göra sexuella övergrepp till en fråga i periferin.

 

Jag vet inte om Renée Nyberg och David Hellenius är bekanta med våldspyramiden (här illustrerad och distribuerad av den digitala plattformen Utrymmet) men efter galans lilla uppvisning skulle jag gissa på att de inte är det:

 

 

Upplägget är enkelt nog: Toppen av pyramiden (mord och sexuellt våld) kan inte existera om de inte underbyggs av annat. Våldtäktsskämt möjliggör till exempel en kultur där steget till trakasserier och fysiskt utnyttjande inte är långt. En kultur där trakasserier, hot och fysiskt utnyttjande är vardagsmat möjliggör för våldtäkter och misshandel. En kultur där våldtäkter och misshandel är vanliga inslag möjliggör för toppen: mord.

Ta bort de två undre blocken – gör dem till ickebefintliga inslag i vår vardag – så kommer de två övre att vackla. De kommer att minska. Vill ingen ta ansvar för sin del i de nedre blocken så kommer ingen att ta ansvar för sin del i de som byggs ovanpå heller.  Och tar ingen ansvar och ändrar sitt beteende så kommer vi aldrig att förändra siffror som att det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer skördar i genomsnitt 13 offer per år. Vi kommer aldrig att förändra siffror som att det begås cirka 100 våldtäkter per dag i Sverige, eller att 97 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (eftersom det också är från och bland män som skämten och språket i nedersta blocket främst figurerar).

 

Så jo då, visst får man skämta om vad som helst. Men då ska man ha riktigt klart för sig vad de där önskade garven kostar oss som samhälle. Lite konsekvenstänk och ansvarskänsla är inte saker som programledande komiker har fått dispens för.

Att vara rolig är underbart – men på bekostnad av kvinnors säkerhet och rätt till en dräglig tillvaro? Knappast.

 

 

 

 

 

En kvinnas övergrepp gör inte mäns skuld mindre

10 november, 2017feminism, opinion

”I kölvattnet av #metoo dök den radikalfeministiska tesen att samhället strukturellt underlättar för män att begå brott mot kvinnor, återigen upp. Sanningen är att både kvinnor och män kan vara förövare […]”

Orden kommer från SvD:s ledarsida i en av veckans tidningar. Skribenten hänvisar till den kvinnliga radioprogramledare som ska ha tafsat på och trakasserat andra på jobbet.

Vi sitter i en lavin av vittnesmål om mäns övertramp och övergrepp. Så kommer en kvinnlig snöboll rullande och genast vill några ropa ”Jaha! Se där! Titta – det var ju det jag sa! Det här är något som ALLA kan göra sig skyldiga till, inte bara män!”

Snacka om att skjuta vid sidan av målet. Ingen har nämligen påstått att det uteslutande är män som hänger sig åt sexuella kränkningar och övergrepp. Det är däremot väldigt många som har sagt att DEN ÖVERVÄLDIGANDE MAJORITETEN av dem som gör detta är män och att DEN ÖVERVÄLDIGANDE MAJORITETEN av dem som blir utsatta är icke-män. Bara en ledarskribent som bestämt sig för att det här är ett individproblem istället för ett strukturellt kan sätta likhetstecken mellan

”samhället underlättar strukturellt för män att begå brott mot kvinnor”

med

”det är BARA män som någonsin har utsatt någon annan för den här typen av brott”.

Som att besserwissiskt köra upp en vindruva i ansiktet på någon som sagt att fruktsalladen till 97 procent består av äpplen som bevis på att denna har fel.

 

Men absolut.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att #metoo fyllts av tusentals kvinnors vittnesmål om mäns övergrepp, så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att 577 kvinnliga skådespelare tillsammans går ut och berättar om trakasserier och övergrepp som män i branschen tillåts begå, så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att 97 % av dem som misstänks för sexualbrott är män så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att det beräknas begås runt 100 våldtäkter per dag så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att det anmäls 24 fall av sexuellt ofredande i Sverige VARJE DAG, och att unga kvinnor är de värst drabbade, så kör. Hårt.

 

Kör hårt för fan.

 

 

 

 

 

Vi behöver fler kvinnliga förebilder – inte färre

8 november, 2017feminism

Det är en diskussion som dyker upp då och då: kvinnor som blir stämplade som förebilder och som känner att de vill ta avstånd från epitetet.

”Jag är ingen förebild – jag har en massa brister som ni inte ser” känner de sig nödgade att säga.

Och det är inte konstigt. Kvinnor bedöms och granskas hårdare än män. Än manlig förebild hyllas som helhet – de dåliga sakerna upplevs inte som så dålig för att det de gör bra ju är så himla bra. Det är deras bedrifter som håller flaggen, och personliga sprickor stör inte den bilden.

För kvinnor ser det annorlunda ut. Vårt samhälle har fortfarande inte lyckats göra sig av med bilden av yrkeskvinnor som bara prestationsskapare. De är mammor, eller fruar, eller ”snygga”, eller något annat som binder samman hennes privata sidor med hennes prestationer i arbetet.

Därför har den kvinnliga förebilden det betydligt svårare att klara sig igenom förebildsrollen helskinnade. Minsta skavank – sådana vi alla har men som helt plötsligt ska vara något förskräckligt när det gäller en hyllad kvinna – synas och hängs upp som smutsig tvätt. ”Ska inte hon vara en FÖREBILD?!” Och det är också därför så många ryggar från att bli upphöjda till förebilder.

 

Men det gör dem inte mindre viktiga. Om alla inspirerande, drivna och begåvade icke-män som uppmärksammas för sina bedrifter avsäger sig förebildsstämpeln för att de inte känner att de kan bjuda det perfekta paket som väntas så står vi där med en hel bergstopp av mer eller mindre mediokra män. Vi förstärker bilden av det manliga geniet som dominerat genom historien.

 

Därför behöver vi fler kvinnliga förebilder. Förebilder som ska kunna vara tydliga med sin ofullkomlighet eller alls inte ta upp den – beroende på vad de själva känner. Vi behöver det för att ge alla i behov av förebilder alternativ att välja på. Och vi behöver det för att visa att bara för att en gör något bra så betyder inte det att en inte misslyckas med andra saker. Att ingen människa – inte ens dem vi hyllar för något – är fullkomlig.

Självklart behöver vi också vara med och beredda på att ryta ifrån när kvinnliga förebilder hålls intill ouppnåeliga måttstockar. Då måste vi stå redo med exempel på orimligheten i det olika bedömandet av personer med likvärdiga bedrifter men med olika könsidentitet. Men utan kvinnliga förebilder närvarande kommer vi aldrig att komma så långt. Och det kan få ödesdigra konsekvenser för efterkommande generationer.

 

 

 

 

 

Till dig som ifrågasätter kvinnors erfarenheter: testa att gå i våra skor

30 oktober, 2017feminism, opinion

Vi skriker och vi larmar och ändå finns det så många som inte vill lyssna.

Vi förklarar och exemplifierar och ändå finns det så många som inte vill förstå.

Vi berättar vad vi varit med om och ändå är det så många som blundar.

Vi talar med tydlighet och pedagogik som om vi hade ett barn framför oss. Och ändå är det så många som säger att de aldrig sett problemet, aldrig hört det och att det därför inte existerar.

 

Tusentals och åter tusentals vittnesmål och berättelser under #metoo och ändå sitter vi dagligen och försvarar våra erfarenheter, slåss för att den verklighet vi lever i inte ska negligeras.

 

Till dig som ifrågasätter. Till dig som inte tror, som blundar och håller för öronen samtidigt som du skakar på huvudet.

 

Till dig: Testa att gå i våra skor. Testa hur det är att vara kvinna och gå hem själv sent på natten. Bara testa.

 

Du har planerat din gångväg efter gatorna där buskagen är få, belysningen tät och andra människor finns tillräckligt nära för att kunna se eller höra dig om du behöver hjälp.

Du väljer skor efter bekvämlighet och estetik, men också efter hur snabbt du kan springa i dem om du skulle behöva fly.

Du har hörlurarna i men med ljudet avslaget eller med ett öra fritt – du måste kunna höra snabba steg bakom dig eller när någon börjar ropa saker efter dig.

Du får hjärtat i halsgropen så fort du hör ett oväntat ljud.

Du håller nyckelknippan pressad mellan fingrarna i den knutna näven för att kunna försvara dig om du måste.

Du har telefonen upplåst i andra handen, redo att kunna ringa snabbt genom bara ett knapptryck. Om du har någon som väntar på dig hemma meddelar kontinuerligt vilken väg du tar och hur långt du har kommit så att de ska veta om du inte kommer hem i förväntad tid. Kanske ringer du upp så att du hela vägen hem har någon som hör att du är ok eller om du inte är det.

Du böjer ner huvudet och undviker ögonkontakt med alla du möter som skulle kunna vara ett hot.

Du försöker att gå så snabbt som möjligt samtidigt som du försöker att anamma en gångstil som gör att du ser större och starkare ut än du är.

Du tänker igenom dem medan du går – dina olika strategier för hur du ska göra om någon försöker förhindra dig för att komma hem. Skriken, replikerna, hoten, vädjan, om du ska slänga väskan för att kunna springa snabbare eller hålla fast i den för att kunna använda som vapen.

Du skyndar in genom porten men väntar tills dörren stängts igen bakom dig för att försäkra dig om att ingen följer efter in.

Du låser hemdörren bakom dig och känner hur din puls slår genom jackan.

Du är lättad över att vara hemma. Inte bara för att det ska bli skönt att få gå och lägga sig utan för att du klarade dig hem helskinnad. För att du klarade dig den här gången.

 

 

 

 

 

Flirtskolan – så flirtar du utan att vara ett obehagligt as

27 oktober, 2017feminism, opinion

Jag läser i kommentarstrådar och inlägg rörande #metoo och slås av tanken ”Är folk verkligen så här jävla kassa på att flirta?!”.

För så måste det ju vara när man efter man uttrycker sin oro för att inte kunna flirta längre av rädsla för att bli anklagad för sexuella trakasserier.

Att så många på riktigt inte kan se skillnad på flirt och trakasserier är så klart jävligt obehagligt. Men om vi för just nu bortser från det förskräckliga med att en hel bunt med män tror att ragg och övergrepp är samma sak (herregud…) så kan jag också tycka att det är jävligt sorgligt att så få behärskar dräggfritt flirtande på grund av att det är awesome!

 

Jag älskar flirtande. Det tror inte alla på eftersom jag också driver opinion kring att män inte ska ge kvinnor oombedda kroppsrecensioner. Så hur går det ihop då? Jo, såklart därför att flirtandet och obehagligt beteende av sexuell karaktär är två helt olika saker.  Och eftersom alla inte har förstått det så kommer här:

 

Flirtskolan – så flirtar du utan att vara ett obehagligt as

  • Jodå, man får titta – i ögonen

Flirtande handlar om ögonkontakt – inte om trånande blickar på diverse kroppsdelar. Du flirtar inte med någon genom att glo på hennes bröst. Du trakasserar däremot någon genom att glo på hennes bröst. So don’t. Om du däremot med nyfikna och uppmärksamma ögon möter hennes blick så är du på rätt väg.

Att fånga någons ögonkontakt tvärs över ett rum, hålla kvar blicken en stund (kanske avfyra ett litet leende) och sedan titta bort är flirtens tjusning och grund. Du ser också ganska snabbt om personen vars blick du söker är intresserad av att du tittar på hen eller ej. Om hen inte är det så backar du. Om hen är det – feel free to continue.

 

  • Flirta utan komplimanger – det går väl inte?

Att börja kasta positiva omdömen om en främmande persons utseende är inte charmigt. Inte. Charmigt. Varför? För att du reducerar ditt intresse till fysiska attribut, för att du meddelar att din åsikt om någons kropp är så viktig att hen ska tvingas höra den och för att du inte har en aning om ifall kommentaren är önskvärd eller inte. Så låt bli!

Svaret på frågan om det går att flirta utan komplimanger lyder därför: för det första är kroppsrecensioner inte komplimanger (det är nämligen mottagaren och inte du som avgör detta) och för det andra så nej, (riktiga) komplimanger behövs inte.

Så vad ska du säga istället? Visa intresse för personen! Ställ frågor och lyssna på svaren! Fokusera på att signalera ”respekt och nyfikenhet” med dina ord och ditt kroppsspråk! Le för fan!

 

  • Ta inte på någon utan godkännande

”Men hur ska hon veta att jag flirtar om jag inte tar på henne?” undrar säkert någon. Om du verkligen inte vet det så är du bra på att tafsa men kass på att flirta och behöver lära dig det omgående.

Flirtar är ögonkontakt, samtal, att fånga och hålla någons uppmärksamhet, att få någon att skratta, att le och få ett leende tillbaka. För att komma hela vägen till kroppskontakt krävs lyhördhet – och mycket av det.

Efter en längre stunds ickefysisk kontakt kan man till exempel prova att ställa sig lite närmare den man flirtar med. Svara personen positivt på det (står kvar eller närmar sig själv lite till, fortsätter att sända ut de positiva signalerna i form av ögonkontakt och leenden etc. etc.) kan du prova att ta ett ministeg till. Kanske snuddar era händer efter ett tag och kanske håller flirten kvar sin hand mot din? Kanske kan era fingrar röra sig mot varandra lite? Kanske du kan fatta hens hand? Är du med?

Och kyssen då? Klart att man ska kunna hångla med någon man precis har träffat – om du försäkrar dig om att hen vill det först! Fråga! Säg något! ”Jag skulle väldigt gärna vilja kyssa dig just nu” till exempel – och vänta på svar. ”Får jag kyssa dig?” – och vänta på svar. Det är inte så svårt.

 

Att flirta är underbart. Roligt, spännande och hett. Men det är inte något av detta om den du flirtar med inte känner likadant. För då är det…? Eeexakt, obehagligt. Kanske till och med trakasserier.

Och om du inte har lust att lägga ner ansträngningen som det jag beskrivit innebär – om du tycker att det är för mycket jobb, att det tar för lång tid, att du inte ska behöva – då ska du ge fan i flirtande. Helst undvika kontakt med andra människor helt och hållet faktiskt. För utan respekt och lyhördhet så är du ett drägg. Utan viljan att ta hänsyn till vad personen du ”flirtar” med vill har du två val: stanna hemma eller bli anmäld.