”Jag får ju spana in snygga bilar utan att någon blir sur så varför inte tjejer?” sa InsändarAnders

24 oktober, 2017feminism, opinion

En Facebookvän delade en insändare publicerad i UNT.

En insändare skriven av Anders som tycker att #metoo har gått för långt.

En till man som inte förstår grejen.

Så ska vi förklara den för honom? Det gör vi!

 

Anders, du tycker alltså att eftersom det finns tjejer och kvinnor som klär sig i ”snygga och utmanande kläder” så vill de vara snygga för dig och därför är dina blickar och visslingar på stan bara komplimanger som de ska bli glada för. Du tycker att det är samma sak som att du tittar på en snygg bil utan att ägaren till denna tar illa upp. Och du menar också att allt detta är ett spel mellan man och kvinna som funnits i alla tider.

Absolut, det finns en hel del kvinnor och män och icke-binära som tycker om mode och att få känna sig snygga – där har du helt rätt. Den liiiilla detaljen du missar är att du inte är domare av detta. Ingen är intresserad om din bedömning av deras utseende, Anders! Jag förstår att det här kommer som en chock för dig. Det kanske känns bättre om du sätter dig ned medan vi tar detta?

Kvinnor kan känna sig snygga oberoende av vad män tycker om dem. Vi behöver inte din respons, inte ditt godkännande, inte din ”uppskattning”. Faktum är att vi inte vill ha den. Vi vill inte det, Anders! Det berättar vi för dig på många olika sätt, bland annat genom #metoo. Att du inte vill lyssna på det utan istället slår fast att det hela har ”gått för långt” förändrar inte detta. Vi vill inte ha dina blickar, vi vill inte ha dina visslingar och vi vill inte ha dina oombedda kroppsrecensioner.

Och varför inte? Jo, eftersom att vårt utseende inte definieras efter vad du tycker om det som är det inte en komplimang. Det är en förolämpning. En överträdelse. Det är du som tar dig frihet att betygsätta våra kroppar och det har du inte rätt att göra.

Men bilen då? Förstår man inte skillnaden mellan en människas kropp och en bil tycker jag iofs att man ska hålla sig jäkligt långt borta från båda, men vi tar det ändå för säkerhets skull: En bil är en vara. Den är ett ting. Ett fordon som också är designat för att så många som möjligt ska vilja köpa det. En kvinna är inte en vara, inte ett ting, och inte designad efter att du ska vilja köpa henne. Är du med på skillnaden? Sluta jämför oss med fordon, Anders, det är osmakligt.

Vi avslutar med det här ”spelet” du refererar till. Det där som förekommit i alla tider. VI VILL INTE SPELA DET!

Vi har inte fått vara med och sätta reglerna. Dessutom fuskar ni HELA TIDEN. Reglerna ni själva satt – utan att fråga oss märk väl – följer ni inte ens själva. ”Det är inte ok att tafsa” skriver du som läste du ur regelboken. Och ändå gör ni det hela tiden! ”Det är inte ok att göra närmanden” skriver du. Och ändå gör ni det hela tiden! Varför skulle vi vilja spela med er?

Och när vi då säger att ”Hördu Anders, den där gubbslemmiga, suktande blicken du smetar in min kropp med upplever jag som ett närmande och jag vill inte ha det!” så säger du att det är VI som gått för långt?

 

Har det landat hos dig nu? Har polletten trillar ner iallafall en aning? Inte det nej… Då sammanfattar vi:

Vi vill inte spela ett spel som ni hittat på. Ditt behov av att blänga på kvinnor trumfar inte kvinnors rätt att själva bestämma över sina kroppar. Din definition av vad som är en komplimang slår inte vår definition av det när det är vi som är mottagare. Du kan inte ge mig en bajsmacka och säga att jag ska ta det som en bukett rosor bara för att du inte känner skillnad på lukt och doft.

 Me too-rörelsen har inte gått för långt, Anders, men du har. Behåll din bajsmacka i framtiden. Ok?

 

 

Det är klart att män inte tar åt sig av #metoo

23 oktober, 2017feminism, opinion

Han säger

Men är det inte en överdriven häxjakt just nu?

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt där mäns övertramp och övergrepp flabbats bort eller nonchalerats. Och nu helt plötsligt ska man stå till svars? Få kritik? Bli outad för det man har sagt och gjort? Det är klart att han tycker att det är överdrivet – män har alltid kommit undan och nu gör de inte det.

 

Han säger

Men är det verkligen så farligt med en klapp i baken?

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt där klappar i baken, och händer som snubbar bröst, och blickar som synar kroppar uppifrån och ner, och en puss i förbifarten aldrig väckt så stor uppståndelse. För att kvinnor inte har trott att de får säga ifrån eller blivit hånade när de väl gör det. För att kvinnor har vänt obehaget inåt – vilket ju är skönt för alla utom kvinnan. Och nu så ska sådana saker få reprimander? Nu ska man behöva tänka efter och höra sig för om klappen i baken är önskad eller inte? Då räcker det inte att kvinnor säger, skriker, och skanderar att jo – så farlig är det. Så farligt är det för mig. För ett helt liv har han levt utan att lyssna på vad kvinnor säger, så varför ska han tvingas börja nu?

 

Han säger

Men tänk på alla som kommer bli oskyldigt anklagade till höger och vänster nu!

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt i ett samhälle där kvinnors vittnesmål automatiskt bemöts med misstanke. Där offret blir den skyldiga – skyldig till att klä sig för utmanande, skyldig till att överdriva, skyldig till att inte skrika tillräckligt högt, skyldig till att förstöra den anklagades liv, skyldig till att såra hans familj. Att vi vet att det statistiskt sett är väldigt ovanligt med falskanmälningar spelar väl inte honom någon roll: han har ju lärt sig att kvinnor som säger ifrån till män går att avväpna, trycka tillbaka in i ledet, genom att säga att hon hittar på.

 

Han säger

Men hur ska någon stackars man överhuvudtaget våga flirta nu då?

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt där hans egna behov har varit primära och där andras reaktioner på dessa varit sekundära. Ett helt liv där kommentarer och oönskade händer på kroppar varit hans rätt och där de som sagt ifrån varit ”för känsliga”, ”inte kunnat ta en komplimang” eller ”inte haft humor”. Trots att det för många kanske känns självklart att om man inte kan skilja på flirtande och sexuella trakasserier så ska man nog hålla sig från det helt och hållet. Men det är klart att han tycker att det som är ett problem med att kvinnor blir antastade dagligen är att det blir jobbigt för männen. Det är klart.

 

Han säger

Men jag har minsann också blivit nypt i rumpan och det var ingen stor grej!

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt utan att uppleva samma strukturella förtryck som kvinnor lever i varje dag. Där ett nyp i hans rumpa, hur oönskat och fel det än är, aldrig behöver resultera i en rädsla att blir våldtagen. Att få ett piller i drinken och bli insläpad i en taxi till någons sovrum. Ett helt liv där han aldrig behövt hantera alla delar av förtrycket många gånger samma dag. Där han aldrig behövt vara rädd för att gå ut när solen har gått ner.

Där han aldrig har behövt skriva långa inlägg om alla trakasserier och övergrepp han varit med om från olika män han träffat från att han var 3 år och fram till idag. Det är klart att ett nyp i rumpan känns harmlöst och oproblematiskt när det aldrig har lett till ett viskande hot om våld i örat, fingrar hårt uppstuckna i underlivet eller en främmande kropp som trycker dig mot väggen så hårt att du inte med all din styrka kan ta dig loss.

 

Det är klart att han säger de här sakerna. Det är klart att män, efter att ha fått se tusentals kvinnors berättelser om övergrepp och trakasserier, säger de här sakerna. För varför skulle de vara empatiska varelser som hör och sedan säger ”Fy fan så fruktansvärt – vad kan jag göra för att det här ska sluta?” när de aldrig har behövt visa empati tidigare? Varför skulle de sätta sina behov av att misstroendeförklara, nedvärdera, bortförklara och urskulda sig åt sidan för att kvinnor – KVINNOR – har farit illa?

Ja, det är klart. Om man frigör män från allt ansvar vad gäller deras handlingar och empatiska förmåga så är det självklart att de säger dessa saker.

 

Om vi däremot tror och tycker att även män är skyldiga att justera sitt beteende för att 1. inte bryta lagar, 2. behandla andra som jämställda och jämlika människor som förtjänar respekt och 3. för att inte systematiskt utsätta andra människor för saker som dessa säger skadar och sårar dem så nej, då är det inte så klart.

Om vi tror att män är vuxna individer med ansvar och skyldigheter, med gränser för vad de får säga till och göra med andra, så är det inte så klart överhuvud taget.

Då är det fullständigt jävla orimligt.

 

 

 

 

 

Och vad gör vi åt gummslemmen, Elisabet Höglund?

17 oktober, 2017feminism, opinion

Jag bagatelliserar inte problemet” säger Elisabet Höglund, ”men en del kvinnor får skylla sig själva.”

”Jag bagatelliserar inte problemet säger Elisabet Höglund, ”men ett nyp i rumpan är inte så farligt.”

”Jag bagatelliserar inte problemet” säger Elisabet Höglund, ”men lägger du ut en nakenbild på dig själv signalerar du för omvärlden att det är okej att närma sig dig”.

”Jag bagatelliserar inte problemet” säger Elisabet Höglund, ”men de som klagar på Weinstein nu ville nog själva när det begav sig.”

”Jag bagatelliserar inte problemet, säger Elisabet Höglund, ”men jag skrattar för mig själv när jag läser om kvinnor som berättar om att män antastat dem.”
Nej, Elisabet Höglund, du bagatelliserar inte problemet. Du är en del av det.


Du skriver om hur kvinnor ska hantera gubbslemmen. Nu skulle jag hellre slicka på golvet i ett bollhav än att ta liknade råd från dig, men jag frågar av artighet ändå:

Gummslemmen då, hur hanterar vi er?

Issuen med den sminkade feministen – vad handlar det om?

11 oktober, 2017feminism

Att det diskuteras smink och andra traditionellt (patriarkalt) kodade uttryck på kvinnliga feminister är inte en ny fråga utan en som dryftats i feministiska kretsar länge. Så vad är det som gäller egentligen – gör smink en till en lite sämre feminist?

När jag har skrivit ett debattinlägg med feministiskt anslag (har jag något annat?) så händer det att människor går in på mitt Instagramkonto och raljerar över innehållet. ”Jaha minsann, jo jo! Hon går visst på skönhetssalong den där så kallade feministen!” Att jag gör naglarna en gång i månaden är alltså något som krockar med en del människor uppfattning om hur man får vara som feminist.

Och det kan vara andra saker också: ”Rakar du dig under armarna?! Jag som trodde att du var feminist.” för att ta ett exempel. Kvinnors utseende är alltid en angelägenhet för samhället. Och smink är kanske ett av de mest frekvent diskuterade uttrycken.

Den senaste tiden har jag läst inlägg på inlägg om hur smink påverkar feminism. Spelar det någon roll om en feminist sminkar sig? Är det hyckleri? Är det ok så länge hon inte påstår att det är empowering eller en feministisk handling?

Många tycks vara inne på det sistnämnda: Smink ska problematiseras ur ett strukturellt perspektiv men även feminister får naturligtvis sminka sig – så länge de är medvetna om att de gör det på grund av patriarkatet.

Alltså: sminka på så länge du samtidigt kommer med en analys av ditt eget beteende och hänger lite med huvudet i skam över att du inte lyckats slå dig fri från de skönhetshetsande bojorna.

Nu är ju jag en sådan som sminkar mig, som har kallat det för empowering och som finner både lust och feministiskt pepp i det så det jag säger nu kan ganska lätt avfärdas som ett ”Inte alla män”-försvar. Må så vara. Men låt oss leka med tanken att mina tankar kring det inte är ett försök till berättigande för att få köpa fler läppglans och behaga the male gaze.

Så här: alla estetiska uttryck som är kopplade till kvinnor är påverkade av patriarkala regelverk. Hur kläder är sydda, hur skomodellerna är utformade, vilka frisyrer vi bör ha (lååååångt) osv i all jävla oändlighet. Det här regelverket ska feminismen utmana – inget snack om saken. Men vad händer när ansvaret för att bryta ner det och ta avstånd från det faller på dem som drabbas av det – kvinnorna?

Jo, vi får ytterligare saker att ursäkta. Fler saker att skämmas över, förklara och skuldbelägga varandra för. Det är lätt att fastna i det strukturella fokuset, men vad händer med oss individer som ska driva detta framåt? Hur många fler regler för hur vi är den perfekta kvinnan/medsystern/feministen orkar vi bära innan vi kraschar?

Nej, feminism är inte en guldglittrande aw efter att patriarkatets arbetstid avslutats för dagen. Det ska inte vara roligt – det är en kamp, som många gärna påpekar när nöjet med sminkning tas upp. Men om vi lägger fram det så här: är fler och större krav på kvinnors utseende det vi behöver? Och varför i helvete skulle sminkandet bli bättre om det görs med ett erkännande om att det är problematiskt? Är kvinnors medvetenheten om sin skuld/misslyckande (jo, det är vad det är om en ska vara medveten om att det en gör är skadligt för feminismen) förmildrande omständigheter? ”Om läppstiftet smakar skam så gör du rätt!”? Jag vet inte jag… Hos mig lämnar det hela en besk eftersmak.

Vad händer om vi istället strävar emot att göra kvinnors utseende till en ickefråga? Hon sminkar sig och gillar det – kul för henne. Hon rakar sig inte under armarna för att hon inte pallar eller ser vitsen med det – kanon. Hon köper dyra hudvårdsprodukter och går till frisören var sjätte vecka – okidoki. Hon står bara framför spegeln när hon ska klämma en finne – finemang. Vad händer om vi lägger mindre tid på att diskutera hur andra kvinnor ser ut snarare än mer?

Mitt svar är: vi fastnar inte i att rangordna kvinnor i en hierarki där placeringen avgörs av antalet minuter du lägger på ditt utseende. Ni vet, det där som patriarkatet gjort i x hundra år redan och som vi säger oss vilja komma bort ifrån.

Får jag presentera: våldtäktskultur in action by Calvin Klein

10 oktober, 2017feminism, opinion

Ett sponsrat inlägg dyker upp i Instagramflödet.

Skådespelaren Kirsten Dunst går omkring i ett rum i bara underkläder. Hon stannar framför kameran och berättar leende om ”sin första kyss”: hon stod i en mörk hiss när en kille ”lays one on her” – tvångskysser henne alltså. Det var en kille som Dunsts bästa vän var kär i och som hon själv hade noll intresse av att hångla med. Fnissande berättar hon att hon blev ”väldigt upprörd” efteråt eftersom hon var kär i en annan och inte alls ville bli kysst av killen i hissen.

Så vad gör inlägget reklam för? Arbete mot sexuella övergrepp kanske? En kampanj där kändisar berättar om sina erfarenheter av övergrepp för att få fler att våga prata om det? Nej då. Det är Calvin Kleins underklädeskampanj för hösten 2017. ”First kiss”. Gullegull och fnissefniss – så gick det till när jag fick min första kyss!

Fick sin första kyss. En man hoppar på henne i en mörk hiss och trycker sina läppar mot hennes trots att hon inte vill. Fick sin första kyss. Så jobbar våldtäktskulturen: när män går över alla gränser och tar sig friheter med en kvinnas kropp utan att bry sig om vad hon vill ska hon ändå så det som en gåva hon får. Fnisselifniss, ”and I was really upset afterwards”.

 

Låt mig bryta ner det för er. Att bli tvångskysst i en mörk hiss är vare sig en gåva, gulligt eller romantiskt. Att män tar sig friheter med kvinnors kroppar är inget vi ska fnissa bort. Det är inget att berätta som en fånig anekdot, inget att avfärda med ett skratt eller nedvärdera. Och det är tamigfan inte underlag för en reklamfilm för kvinnors underkläder!

 

Bara i en våldtäktskultur lanseras kampanjer som denna. Bara i en våldtäktskultur är mäns sexualiserade våld och övergrepp mot kvinnor så normaliserat att gränserna mellan vad som är en gullig händelse och vad som är ett övergrepp suddas ut. Är det konstigt att det finns så många kvinnor som inte anmäler övergreppen de blir drabbade av? Hur skulle de kunna det när samhället vill få dem att tro att det är en gåva de fått. ”Ta det som en komplimang.” ”Han visar ju bara att han gillar dig.” ”Det är väl kul att du får känna dig uppskattad!”

Kanske någon kysser dig mot din vilja. Kanske någon greppar tag om din rumpa och viskar ”balla balla balla” i örat på dig. ”Tihi. Fnissfniss. Gullegull.”, säger våldtäktskulturen när den koketterar sin existens.

 

 

 

 

 

Så bäddar du för en positiv kroppsbild hos dina barn

22 september, 2017feminism, föräldraskap

Att hjälpa sina barn med deras kroppsbild är en oerhört viktig uppgift för oss föräldrar. På bilden ser ni mig och min dotter för snart ett år sedan. Jag hade en jobbig dag med min egen känsla inför kroppen och hanterade det genom att ställa upp kameran och ta kroppspositiva bilder på den – det vill säga oförställda bilder på den precis som den är för att avdramatisera. Hon, då två år gammal, hoppade upp i sängen bredvid mig och sa ”Vi stajka, mamma!”. Vi skrattade och tjoade och kom överens om att ja – vi är ju starka! Våra kroppar blev källan till skratt, gemenskap och styrka.

Idag fick jag en svinviktig fråga skickad till mig:

 

Jag har en fundering som gräver i mitt hjärta som de flesta kvinnor har jag en låååång bakgrund av negativ kroppsbild och självhat bakom mig. Mina barn blir äldre och jag vill inte att deras självbild, speciellt inte min dotters (har tre söner och en dotter) ska bli negativ, att de ska döma sina och andras kroppar genom en smal och skev mall som samhället skapat. Dottern som är tio har redan börjat uttrycka att hon inte gillar hur hennes kropp ser ut ?. Alla kroppar är bra kroppar och det är personen som bor i kroppen som är intressant inte hur kroppen ser ut. Jag känner mig dock lite vilsen i hur jag rent praktiskt ska få denna vision att ta fäste i deras sinnen och inte drunkna i omgivningens och medieflödet som i många fall hävdar motsatsen.

 

Det är inte första gången jag får efterfrågningar om handfasta tips kring hur man hjälper sina barn att inte hata sina kroppar. Det är bokstavligt talat sjukt att det behövs, men det gör det ju. Jag har funderat kring det och kokat ner tankarna till sex punkter (det finns så klart fler, men det ska kännas hanterbart också) som förhoppningsvis känns praktiska nog.

 

  1. Föregå med gott exempel.
    Ja jisses vad orden ”barn gör inte som du säger, barn gör som du gör” är uttjatade men det gör dem inte mindre sanna. Den första punkten är den absolut viktigaste utan vilka de andra inte fungerar: var snäll mot din egen kropp!
    Prata inte skit om din kropp framför dina barn (helst inte alls). Prata inte om bantning (banta inte alls). Prata inte om mat som du inte får äta eller måste äta lite av för att du går upp i vikt annars. Prata inte om viktuppgång eller viktnedgång på något negativt sätt. Prata så lite som möjligt om vikt rent av! Gå inte och dra i kläderna för att gömma magen, dölj inte eventuell dubbelhaka med handen, utbrist inte att du gillar ett plagg för att ”det är så smickrande!” – barn är inte dumma, de förstår att du menar att plagget är bra för att det får dig att se smalare ut.
    Gå naken hemma! Visa hur en kropp ser ut och att den inte är skamlig utan kläder. Hoppa, skutta och dansa med kroppen om den kan (då får man ha kläder på om man vill) och visa att syftet med din kropp inte är att se ut på ett visst sätt.
    Prata om din kropp i form av funktioner – den är stark, den är gosig, kanske gör den ont, kanske måste den vila. Den ÄR.
  2. Recensera inte andra människors kroppar framför dina barn (gör det inte alls).
    Det är lätt hänt – det vet vi ju. ”Oj, såg du vad Nelly hade gått ner mycket i vikt?!” eller ”Lasse har minsann lagt på sig under sommaren”. Recensera inte andra människors kroppar! Det spelar ingen roll om du gör det för att vara elak eller snäll – det barnen lär sig är att det är viktigt hur kroppar ser ut, att det spelar roll om de blivit större eller mindre. Jag tror att många tänker att positiva kommentarer om människors utseende bara är bra – det är de inte. Barnen kommer snabbt att räkna ut vad det är du tycker är bra och därmed också att dess motsats är något som är dåligt. Prata så lite som möjligt om människors kroppar ur ett ytligt perspektiv.
    Prata om fatshaming när ni stöter på den i filmer eller bland bekanta. Varför de kan tänkas säga så och varför det är fel – inte för att ”det är elakt” utan för att det inte stämmer.
  3. Visa aktivt på andra kroppar än de barnen möter i tidningar och reklam.
    En del saker måste en som förälder göra aktivt. Gör man ingenting kommer majoriteten av kropparna barnen ser exponeras vara normsmala (eller ännu smalare) och normsnygga. Men det är lätt ordnat! Instagram är en guldgruva till exempel! Titta på kroppspositiva konton tillsammans – kanske kan ni prova att ta bilder eller spela in dansvideos ihop bara för er att titta på? Välj ut serier och filmer där det finns ickenormkroppar representerade utan att de hängs ut för sitt utseende. Erbjud fler alternativ till förebilder helt enkelt!
  4. Prata om varför vissa kroppar syns mer än andra.
    För att förstå att det inte är en själv det är ”fel” på för att en inte ser ut som modellerna i tidningarna behövs perspektiv och kunskap. Titta i en modetidning tillsammans, berätta om hur retuschering går till och hur kläderna modelleras för att sitta perfekt. Prata om att samhället lyfter fram vissa kroppar men inte andra, att detta är fel och något som väldigt många mår dåligt av. Var vaksam så att du inte skammar några kroppar under tiden bara!
  5. Låt mat vara mat och rörelse vara rörelse – inte sätt att bli smalare
    Att äta bra och god mat och att ha roligt och röra på sig är saker vi mår bra av. Tyvärr så har vårt ätstörda samhället sett till att koppla dessa saker till viktminskning. För inte över det på barnen! Man äter för att det är gott och för att få i sig näring så att man orkar leka och lära sig saker hela dagen. Man rör på sig för att det är roligt och för att man blir pigg av det. Håll koll på dig själv: så fort du börjar koppla mat eller rörelse till vikt i ditt eget huvud så se till att det inte kommer ut genom din mun i form av ord som påverkar ditt barn.
  6. Om barnet uttrycker kroppshat – släpp allt!
    Om det har gått så långt för ditt barn att hen uttrycker att hen tycker illa om sin kropp för hur den se ut så ta det på största allvar. Uttryck med ord, minspel och kroppspråk att det här är något som oroar dig. Ditt barn kommer att leta efter din reaktion för att se om hens känslor är rätt eller fel. Fråga varför hen tycker så, om någon har sagt något till hen om det. Förklara att kroppar ser ut på mängder av olika sätt och att de alla är exakt lika bra och fina ändå. Lyft fram alla positiva saker (som inte har med utseende att göra) du kan om din egen kropp som exempel. Säg aldrig ”Men nej, du är ju inte tjock så det är ingen fara!” eftersom det förstärker bilden av att det är fel att vara tjock. Även om barnet köper det du säger kommer rädslan för att bli eller uppfattas som tjock bestå och därmed också problemet. Återgå till punkten om goda förebilder – visa att lycka inte hänger på kroppsstorlek. Gå igenom vad en kan säga om någon kommenterar ens kropp utan att en bett om det.

 

 

 

 

 

Jag förstår kvinnor som är antifeminister

22 september, 2017feminism

”Feminister är så aggressiva”, ”Det går inte att diskutera med feminister, de kan inte ha fel”, ”Feminister går bara runt på hat trots att de säger att de vill ha mindre hat”, ”Feminister skapar sprickor mellan män och kvinnor”, ”Feminister vill bara skylla all världens problem på män för att de är bittra själva”.

Dessa kommentarer och många många fler har jag hört kvinnor yttra. Kvinnor som gärna vill påpeka för feminister (i vart fall kvinnliga sådana) att de är sämre versioner av dem själva. De ser feminister som fallna kvinnor. Kvinnor som vältrar sig i alla egenskaper som män ju inte vill se. Kvinnor som är deras motsatser där de själva kommer ut som vinnare.

Det handlar om kvinnor som är antifeminister och det finns gott om dem. En del mer uttalat än andra, men oavsett så förstår jag dem.

Jo, det är klart att jag gör. Lever man i en struktur som går runt på att nedvärdera kvinnor och premiera dem som gör det så är det inte konstigt att en del kvinnor väljer det spåret. Det är ett osolidariskt och destruktivt spår, men jag förstår att man väljer det – jag har också gjort det.

Att racka ner på andra kvinnor i egenskap av att de är kvinnor är ofeministiskt. Därför beröms det av gemene man.

Att se ner på kvinnor som avviker från de förväntningar patriarkatet har på kvinnor (heterosexuella, vackra och fogliga) är ofeministiskt. Därför beröms det av gemene man.

Att bespotta kvinnor som kritiserar män i egenskap av att de är män beröms.

Att ständigt ifrågasätta kvinnor som vittnar om mäns förtryck beröms.

Och att vara den där duktiga kvinnan – hon som inte är feminist, inte känner manshat, inte vill förändra maktobalansen – beröms.

Så självklart förstår jag att vissa kvinnor vill vara Den duktiga kvinnan! Herregud, att vara feminist är inte en enkel väg att gå. Den innebär kamp och motstånd och insikter om sin egen förtryckta position. Roligare kan man ju ha det.

Men samtidigt som jag förstår det kan jag inte förlåta det. Och jag pratar inte om kvinnor som på grund av osäkerhet eller brist på kunskap inte vill kalla sig feminister trots att de delar övertygelserna. Jag pratar om dem som aktivt motarbetar feminister och där med kvinnor. I mina ögon är det oförlåtligt.

Det är att skörda frukterna av andras kamp samtidigt som man bespottar den. Det är att sälja ut sina systrar för att själv få fördelar. Det är att svika – andra och sig själv – för att hamna i nåder. Förståeligt men oförlåtligt.

Jag har som sagt varit en sådan kvinna själv. En som skrattade högt åt männens sexistiska skämt – för ett skämt kunde jag ju ta till skillnad från alla bitterfittor där ute. En som tog närmanden, övertramp och övergrepp som en komplimang – eller i vart fall inget värt att bråka om, det skulle ju bli så dålig stämning då. En som synade och hånade andra kvinnors utseende för att mitt eget skulle framstå som bättre. En som fnös åt feminister och som gärna pratade om det extrema i att inte raka armhålorna. En som såg andra kvinnor som konkurrens i först hand.

Varför gjorde jag det här? Varför betedde jag mig så?

För att jag fick omedelbar belöning naturligtvis. Jag fick höra att jag ”inte var som alla andra tjejer”, kanske till och med ”som en av oss (killar)”. Jag bjöds in i cirkeln av män, jag fick vara i deras närhet och jag fick på nära håll och i första hand höra alla deras vidrigheter om kvinnor. Och för detta var jag tacksam. Tacksam för att jag inbillade mig att jag inte stod i skottgluggen – att jag slapp bli utsatt. Att jag hade vunnit över fienden till min sida när det i själva verket var dem som vunnit över mig.

Och jag gjorde det för att jag trodde att jag behövde mäns acceptans. Deras godkännande. När jag blev feminist under mina universitetsstudier insåg jag att jag överhuvudtaget inte behöver detta. Och att solidariteten med andra icke-män var så ofantligt mycket större än mina egna kortsiktiga intressen. Jag insåg helt enkelt att jag inte behöver män.

Nu gillar jag några stycken – där min man väl ändå får klassas som favoriten – och har valt att omge mig med dem. Men de är uteslutande män som skrivit på mitt osynliga kontrakt om att jag inte säljer ut kvinnor längre. Män som aldrig skulle komma på tanken att begära något sådant i utbyte mot en relation. Män som aktivt tar avstånd från det precis som jag tar avstånd från det.

Jag skulle önska att de kvinnliga antifeministerna fick uppleva relationer med sådana män. Men ännu mer önskar jag dem känslan av systerskap. Av solidaritet. Av att stå upp för rättvisa även om det kan innebära att en själv blir mäns måltavla. För då skulle de också upptäcka att när siktet är inställt på dem så sluter sig en skyddande mur omkring en. En mur av andra kvinnor som kommer att slåss för dig. Och det är fan vackert.

Det finns kanske bara en sak som är ännu vackrare och det är att själv stå där i muren, arm i arm, skyddandes någon annan. Det önskar jag de kvinnliga antifeministerna.

 

 

Birro tycker att feminister är syrligt bittra. Och han har rätt!

13 september, 2017feminism, opinion

Here we go again.

Det gör ont när polletter inte falla. Och det värker i tankeknölarna hos Marcus Birro som än en gång inte för sitt liv kan förstå varför feminister ska hålla på och kritisera män som han själv – och som Joakim Lamotte. På sin blogg skriver han om hur Lamotte blir viralt förföljd och trakasserad av personer som tycker sig vara totalt fördomsfria.

Så vad säger det om tillståndet i det offentliga samtalet när en man (kanske just för att han är en man) som ägnar hela dagarna åt att kräva upprättelse för våldtagna unga flickor blir attackerad, påhoppad och medialt förlöjligad av… feminister?!  Vad handlar det där hatet om? Var kommer denna syrliga bitterhet ifrån? (Citat Marcus Birro)

Spontant tänker jag att hen som inte förstår varifrån ett agg kommer – riktat mot män som tar sig tolkningsföreträde och förlöjligar allt arbete feminister har gjort genom åren – troligtvis inte har tillräckligt bra koll på feminism och patriarkala strukturer för att kunna uttala sig om vad ”alla feminister” ägnar sina dagar till.

Men ok, vi kör: varifrån kommer motviljan mot exempelvis Lamotte?

Den kommer ifrån år och år av nedvärderande kommentarer och beteenden från män som precis som Lamotte hävdar sig veta, kunna och göra bättre.

Den kommer ifrån år och åter år av osynliggörande och förminskning från dessa män.

Den kommer ifrån år efter år av män som upprepar det kvinnor har skrikit sig hesa om men mötts av tystnad. Män som för sitt liv inte kan förstå varför alla inte böjer sig ner och kysser deras fötter när de är så vänliga och upplyser om orättvisorna.

Den kommer ifrån år och år av män som inte velat lyssna när kvinnor berättar vad de får utstå, men sedan – när det berör dem själva – kläcker ur sig de här upplevelserna som vore de nya sanningar.

Den kommer ifrån år av näthat, hot, dickpicks och andra trakasserier som inte tas på allvar över huvud taget samtidigt som män som dessa talar om offentlig kritik som just ”attacker och påhopp” (citat från Birros inlägg).

Den kommer ifrån år och år och år av män som värderar sina egna och andra mäns insatser skyhögt alltmedan de miljontals timmar som kvinnor lagt på att arbeta för likabehandling och respekt överhuvudtaget inte nämns.

Den handlar om män och åter män som använder det stora utrymme de serverats av samhället till att lyfta sig själva som goda samariter i jämställdhetskampen – snarare än att dela med sig av utrymmet eller upplåta det till dem som kategoriskt nekas det.

Den handlar om män som – likt Lamotte, likt Birro, likt Calle Schulman etc etc – kräver kollektiv tacksamhetsskuld för att de alls väljer att prata om kvinnors utsatthet i samhället. Som om och om igen hickar fram det fantastiskt osjälviska i detta samtidigt som de står med (penga)pungen redo för att ta emot samhällets betalning för sin uppoffring.

Så är vi syrliga och bittra, som Birro skriver (i ett uppenbart försök till förolämpning)? Hell yes! Klart som fan att vi är arga över att den där jädra polletten aldrig trillar ner. Det är knappast konstigt att vi finner det irriterande att den tycks totalt cementerad mellan dessa mäns patriarkala räkmackor och manliga egon. Klart som fan att vi är bittra över att män återigen försöker ta över, köra över och ta åt sig äran för något som kvinnor drivit länge. Klart som fan att vi är syrliga när vi än en gång tvingas resonera med män som tycker att de är Guds gåva till mänskligheten trots att de gör en bråkdel av det vi gjort.

Men det är lugnt – vi fortsätter att skaka och ruska runt tills den lossnar (eller folk inser att den inte kommer att släppa och lämnar den åt sitt öde). Och vi kräver inte ens att ni kysser våra fötter under tiden.

 

 

 

 

 

”Inte alla män”-niskornas velande

7 september, 2017feminism

De hade det lättare förr – ”Inte alla män”-niskorna. Då handlade argumenten alltid om att inte dra över en kam, inte generalisera, inte svartmåla grupperingar utan hänsyn till individuella skillnader. Men nu velar det. Det råder ambivalens i deras läger.

Ni minns när Anders Borg ska ha visat kuken på en fest? Jo men ni vet, då när han påstås ha tagit på människors kön, skrikit ”hora” och betet sig aggressivt mot värden? Ja exakt, den festen ja. I sin iver att skydda och släta över glömde ”Inte alla män”-niskorna bort sina vanliga argument kring varför man inte ska generalisera och hängav sig istället åt att förespråka att detta händer alla. Alla män hade då plötsligt varit med om att trakassera, kränka och förgripa sig på människor på fest.

Vänta nu, tänkte vi andra. Var det inte lite det vi har pratat om? Är inte detta till och med snäppet vassare anklagelser riktade mot gruppen män än vad gemene feminist och patriarkatkritiker vanligtvis ägnar sig åt? Jag menar, vi brukar ju oftast nöja oss med att påpeka att den stora majoriteten av dem som beter sig så här är män. Nu helt plötsligt är vi framme vid slutsatsen att  – inte bara alla som beter sig så är män – utan att alla män beter sig så. Jeez… Men ok då, ja är det någon som vet så är det ju ni själva.

Och sen kom Calle Schulman och promptade en självförsvarskurs för kvinnor som lösningen på problemet att vi känner oss otrygga i det offentliga rummet. När kritikerna menade att det knappast är den utsatta gruppen som ska betala pengar och gå kurs för att ändra på att de är utsatta som kom svaret: att män skulle ändra sig är lika orealistiskt som det är att stoppa regnet. Bättre då att sälja paraplyer för den som inte vill bli blöt, tyckte Calle.

Om det nu bara skulle vara några ytterst få individer – som ”Inte alla män”-niskorna ju brukar påpeka – som begår våldtäkter så torde det ju inte vara totalt orealistiskt att vi alla arbetar för att de ska sluta. Men nej – lika orealistiskt som att stoppa regnet är det alltså tydligen att få män att sluta våldta. De är en naturkraft. Drabbar dig från alla håll när du minst anar det.

I ett kommentarsfält nära dig skriver män om hur alla kvinnor borde förändra sig (lära sig att säga nej, identifiera och undvika farliga män, akta sig för potentiella våldtäktssituationer etc) som en lösning på problemet med mäns strukturella våld mot kvinnor. Detta är en rimlig lösning tycker man. Faktiskt den enda lösningen. För alla män går det inte att ändra på.

Och så ser vi hur ”Inte alla män” blir till ”Alla män” när det passar sig. När man vill påvisa det omöjliga i initiativen till förändring av gruppen män (där, som vi vet, den stora majoriteten av alla förövare befinner sig). Då ska den överväldigande kvantiteten på dem som isf skulle behöva ändra sig få oss att bli tysta. Få oss att punga upp och gå på en självförsvarskurs istället – köpa ett paraply så att säga.

 

 

 

 

 

 

På fredag gör jag slut med min patriarkala snuttefilt

4 september, 2017feminism, yta

Då var det dags igen. Nu är klipptiden bokad och på fredag ryker håret.

 

Jag älskar kort hår – på andra och på mig själv. Det är både ballt och praktiskt. Och ändå återkommer jag alltid till ”Jag håller på och sparar ut”-åren. Varför?

 

Det är inte så konstigt egentligen. Vi vet att det finns några typer av utseenden som premieras av patriarkatet. En kvinna som är smal (men med tuttar och rumpa), som lägger lagom mycket tid på hår och smink samt har långt hår vinner samhällets godkännande: ”Då ska vi se här, smal – check, lite smink där ja – check, långt hår i naturlig färg – check. Det är ok, du är tillräckligt attraktiv för att få kallas kvinna. NÄSTA!”

Börjar man avvika från det där är man ute på hal is. Tjocka kvinnor = inte knullbara = inte lika mycket kvinna. Kvinnor som skiter högaktningsfullt i alla former av skönhetsprodukter = lat, ofräsch, skabbig, troligtvis lesbisk = inte lika mycket kvinna.

Och en kvinna med kort hår visar aktivt att hon negligerar mäns uttalade preferens för långt, naturligt hår. Hon har mage att klippa en praktisk frisyr som hon SJÄLV gillar och för det ska hon straffas. Och är man, som jag, dessutom tjock så leker man verkligen med attraktionsdöden. Vi tjocka kvinnor ska ju dölja våra kroppar – gärna i mörka oformliga och heltäckande kläder – och det hjälper ett långt hår till med. Håret visar också att vi, även om vi inte är så smala som vi ”borde” vara, ändå förhåller oss till spelreglerna för hur en kvinna ska se ut för att tillåtas känna sig kvinnlig.

Jag gjorde ett inlägg på Instagram där jag skrev om mina planer på att klippa mig och bad följare att skicka bilder på sina egna korta frisyrer. Det fullkomligt öste in inspirationsbilder men också berättelser om relationer till håret. Personer som fått beklaganden av sin omgivning när de klippt sig. Frisörer som inte velat kapa av ett långt hår. Män som uttryckt sitt missnöje över en ny, kort frisyr. Och alla som beskrev sin känsla efter snaggningen med ordet ”frihet”.

 

Så när jag återigen drog upp håret i en knut och frågade mig varför jag inte klippt av det ännu så slog det mig: även för mig är håret en patriarkal snuttefilt som mjukar upp allt det där andra jag bryter mot.  Så på fredag gör jag slut. Jag skulle väl inte säga att jag tror att det kommer att göra mig fri – men kanske friare. Och det är inte så illa pinkat av en gammal trähäst.