Skolsköterskor i Sverige – sluta skamma våra barns kroppar!

26 februari, 2018föräldraskap, opinion

Jag minns invägningarna i skolan med iskall skärpa.

Den lilla korridoren med en lång bänk där vi fick sitta på rad och vänta på att den röda lampan skulle bli grön.

En efter en gick vi in i rummet och hoppades på att siffrorna var med oss och att de dömande kommentarerna och minerna uteblev.

En efter en gick vi ut och passerade hela raden med klasskamrater som försökte läsa av våra ansikten och pepprade oss med frågor:

”Hur mycket vägde du då? Men kom igen, SÄG nu!”

De med en vikt som godkänts av sköterskan kunde säga sin siffra och klara sig ut ut korridoren med lite mindre ont i magen.

Vi som inte godkändes däremot, vi sa ingenting. Med paniken bubblandes inuti försökte vi ordna våra anletsdrag så att misslyckandet och skammen inte skulle synas för mycket.

För skulden – hade vi fått höra – den var vår.

 

Nu är det många år sedan jag slapp gå på invägningar på skolan. Men skolsköterskor och läkare som kontinuerligt skuldbelägger barn för deras kroppar finns kvar. Och dömande sjukvårdspersonal följer oss genom livet och till exempel bmi-mätningar och vägningar under en graviditet.

När jag skrev om detta på Instagram regnade det in kommentarer och dm. Låt mig läsa upp några av dem:

När min dotter gick i 6:an frågade skolsköterskan om hon åt mycket kakor. Den frågan triggade igång ätstörningar och till slut anorexia nervosa. Hon svävade mellan liv och död några veckor. Efter sju år blev hon äntligen frisk! Jag ångrar än idag att jag inte konfronterade skolsköterskan då. Hon utsatte troligtvis flera flickor för denna kränkning.

 

När jag gick i mellanstadiet föreslog skolsyster att jag skulle börja springa några varv runt huset varje dag eftersom jag ”vägde lite för mycket”. Jag var inte direkt tjock heller men det spelar ingen roll. Haft ätstörningar i hela mitt liv sen dess.

 

På ultraljudet innan min yngsta föddes sa de att hon var lite väl rund om magen. Jag hade då gått upp cirka 6 kilo och hur sjutton ska jag göra så att barnet inte blir rundare om magen?? Min nu 16-åriga tös får höra att hon är för rund vid varje besök hos skolsyster. Hon är en fotbollstjej som tränar 5-6 pass i veckan.

 

Har en dotter som fick höra av just skolsköterskan att hon var för rund i mellanstadiet, det har satt sina spår i henne. Hon har sedan dess varit manisk med hur hon ser ut kroppsligt och lider verkligen av det. Speglar sig så fort hon får tillfälle för att se hur hon ser ut. Dåliga dagar resulterar i utbrott över att hon ”ser så jävla tjock ut”.

 

Min dotter på snart 9 år kom hem med brev där skolsyster säger att hon är överviktig och att det blir en anmälan (orosanmälan till socialtjänsten, min anmärkning) om vi inte gör något åt det… Min dotter sitter hemma och säger att hon inte tycker om sin mage osv på grund av dessa normer.

 

Minns när jag gick i 4:an och hur min skolsköterska kallade mig till allvarligt samtal. Ingen vuxen närvarande ska tilläggas. Hon visade och lärde mig en överviktskurva. Jag låg typ två kilo över och hon förklarade att det nu var för mitt eget bästa att jag skulle börja banta. Hon berättade också att hon informerat skolbespisningen. Så när jag kom dit fick jag bara dricka vatten och mattanterna förklarade att jag inte fick ta smör på brödet och mina portioner var mindre än andras. Vilken skam att behöva stå där bland alla och få höra detta.

 

Och så fortsätter det. Kommentar på kommentar, dm på dm. Barn efter barn som blir förhörda, utskällda, förföljda och hånade för att deras kroppar inte följer den exakta kurva som skolhälsopersonalen har på sitt papper framför sig. Den där kurvan som inte tar hänsyn till mående eller fysisk aktivitet eller anlag eller något annat än kilon i förhållande till centimeter.

Barn ska aldrig, under några omständigheter, bli tillsagda att deras kroppar är fel.

Barn ska aldrig, under några omständigheter, bli intagna på samtal om bantning.

Barn ska aldrig, under några omständigheter, dras in i vuxnas samtal om kilon och BMI.

 

Problemet fanns när jag växte upp och det existerar fortfarande: skolsköterskor och annan sjukvårds- och hälsopersonal gör barn sjuka. De bäddar för och triggar igång ätstörningar och de skapar kroppsångest och en destruktiv relation mellan barnet och dess egen kropp.

Vi måste utbilda skolpersonalen i konsekvenserna av deras agerande och vi måste göra det nu – innan fler barn far illa.

 

 

 

 

 

Så bäddar du för en positiv kroppsbild hos dina barn

22 september, 2017feminism, föräldraskap

Att hjälpa sina barn med deras kroppsbild är en oerhört viktig uppgift för oss föräldrar. På bilden ser ni mig och min dotter för snart ett år sedan. Jag hade en jobbig dag med min egen känsla inför kroppen och hanterade det genom att ställa upp kameran och ta kroppspositiva bilder på den – det vill säga oförställda bilder på den precis som den är för att avdramatisera. Hon, då två år gammal, hoppade upp i sängen bredvid mig och sa ”Vi stajka, mamma!”. Vi skrattade och tjoade och kom överens om att ja – vi är ju starka! Våra kroppar blev källan till skratt, gemenskap och styrka.

Idag fick jag en svinviktig fråga skickad till mig:

 

Jag har en fundering som gräver i mitt hjärta som de flesta kvinnor har jag en låååång bakgrund av negativ kroppsbild och självhat bakom mig. Mina barn blir äldre och jag vill inte att deras självbild, speciellt inte min dotters (har tre söner och en dotter) ska bli negativ, att de ska döma sina och andras kroppar genom en smal och skev mall som samhället skapat. Dottern som är tio har redan börjat uttrycka att hon inte gillar hur hennes kropp ser ut 😢. Alla kroppar är bra kroppar och det är personen som bor i kroppen som är intressant inte hur kroppen ser ut. Jag känner mig dock lite vilsen i hur jag rent praktiskt ska få denna vision att ta fäste i deras sinnen och inte drunkna i omgivningens och medieflödet som i många fall hävdar motsatsen.

 

Det är inte första gången jag får efterfrågningar om handfasta tips kring hur man hjälper sina barn att inte hata sina kroppar. Det är bokstavligt talat sjukt att det behövs, men det gör det ju. Jag har funderat kring det och kokat ner tankarna till sex punkter (det finns så klart fler, men det ska kännas hanterbart också) som förhoppningsvis känns praktiska nog.

 

  1. Föregå med gott exempel.
    Ja jisses vad orden ”barn gör inte som du säger, barn gör som du gör” är uttjatade men det gör dem inte mindre sanna. Den första punkten är den absolut viktigaste utan vilka de andra inte fungerar: var snäll mot din egen kropp!
    Prata inte skit om din kropp framför dina barn (helst inte alls). Prata inte om bantning (banta inte alls). Prata inte om mat som du inte får äta eller måste äta lite av för att du går upp i vikt annars. Prata inte om viktuppgång eller viktnedgång på något negativt sätt. Prata så lite som möjligt om vikt rent av! Gå inte och dra i kläderna för att gömma magen, dölj inte eventuell dubbelhaka med handen, utbrist inte att du gillar ett plagg för att ”det är så smickrande!” – barn är inte dumma, de förstår att du menar att plagget är bra för att det får dig att se smalare ut.
    Gå naken hemma! Visa hur en kropp ser ut och att den inte är skamlig utan kläder. Hoppa, skutta och dansa med kroppen om den kan (då får man ha kläder på om man vill) och visa att syftet med din kropp inte är att se ut på ett visst sätt.
    Prata om din kropp i form av funktioner – den är stark, den är gosig, kanske gör den ont, kanske måste den vila. Den ÄR.
  2. Recensera inte andra människors kroppar framför dina barn (gör det inte alls).
    Det är lätt hänt – det vet vi ju. ”Oj, såg du vad Nelly hade gått ner mycket i vikt?!” eller ”Lasse har minsann lagt på sig under sommaren”. Recensera inte andra människors kroppar! Det spelar ingen roll om du gör det för att vara elak eller snäll – det barnen lär sig är att det är viktigt hur kroppar ser ut, att det spelar roll om de blivit större eller mindre. Jag tror att många tänker att positiva kommentarer om människors utseende bara är bra – det är de inte. Barnen kommer snabbt att räkna ut vad det är du tycker är bra och därmed också att dess motsats är något som är dåligt. Prata så lite som möjligt om människors kroppar ur ett ytligt perspektiv.
    Prata om fatshaming när ni stöter på den i filmer eller bland bekanta. Varför de kan tänkas säga så och varför det är fel – inte för att ”det är elakt” utan för att det inte stämmer.
  3. Visa aktivt på andra kroppar än de barnen möter i tidningar och reklam.
    En del saker måste en som förälder göra aktivt. Gör man ingenting kommer majoriteten av kropparna barnen ser exponeras vara normsmala (eller ännu smalare) och normsnygga. Men det är lätt ordnat! Instagram är en guldgruva till exempel! Titta på kroppspositiva konton tillsammans – kanske kan ni prova att ta bilder eller spela in dansvideos ihop bara för er att titta på? Välj ut serier och filmer där det finns ickenormkroppar representerade utan att de hängs ut för sitt utseende. Erbjud fler alternativ till förebilder helt enkelt!
  4. Prata om varför vissa kroppar syns mer än andra.
    För att förstå att det inte är en själv det är ”fel” på för att en inte ser ut som modellerna i tidningarna behövs perspektiv och kunskap. Titta i en modetidning tillsammans, berätta om hur retuschering går till och hur kläderna modelleras för att sitta perfekt. Prata om att samhället lyfter fram vissa kroppar men inte andra, att detta är fel och något som väldigt många mår dåligt av. Var vaksam så att du inte skammar några kroppar under tiden bara!
  5. Låt mat vara mat och rörelse vara rörelse – inte sätt att bli smalare
    Att äta bra och god mat och att ha roligt och röra på sig är saker vi mår bra av. Tyvärr så har vårt ätstörda samhället sett till att koppla dessa saker till viktminskning. För inte över det på barnen! Man äter för att det är gott och för att få i sig näring så att man orkar leka och lära sig saker hela dagen. Man rör på sig för att det är roligt och för att man blir pigg av det. Håll koll på dig själv: så fort du börjar koppla mat eller rörelse till vikt i ditt eget huvud så se till att det inte kommer ut genom din mun i form av ord som påverkar ditt barn.
  6. Om barnet uttrycker kroppshat – släpp allt!
    Om det har gått så långt för ditt barn att hen uttrycker att hen tycker illa om sin kropp för hur den se ut så ta det på största allvar. Uttryck med ord, minspel och kroppspråk att det här är något som oroar dig. Ditt barn kommer att leta efter din reaktion för att se om hens känslor är rätt eller fel. Fråga varför hen tycker så, om någon har sagt något till hen om det. Förklara att kroppar ser ut på mängder av olika sätt och att de alla är exakt lika bra och fina ändå. Lyft fram alla positiva saker (som inte har med utseende att göra) du kan om din egen kropp som exempel. Säg aldrig ”Men nej, du är ju inte tjock så det är ingen fara!” eftersom det förstärker bilden av att det är fel att vara tjock. Även om barnet köper det du säger kommer rädslan för att bli eller uppfattas som tjock bestå och därmed också problemet. Återgå till punkten om goda förebilder – visa att lycka inte hänger på kroppsstorlek. Gå igenom vad en kan säga om någon kommenterar ens kropp utan att en bett om det.