Jag har slut på ord för er, systrar

7 december, 2017opinion

Jag har slut på ord för er, systrar. Nu sitter jag tyst och läser och känner magen slå ihop sig i oräkneliga knutar – en för var och en av er som skriver under #metoo och berättar om det ni blivit utsatta för.

Det är en hopplös känsla. En del av mitt jobb har varit att försöka sätta ord på det där hemska som annars bara stannar vid en molande känsla. Försökt att förklara, exemplifiera och förmedla känslor, argument och fakta kring de här sakerna som så många kvinnor lever med. Och nu sitter jag här, utan ord.

Och det är väl så det är när tystnadskulturen börjar släppa sitt stenhårda grepp. Det är väl så det är när fler än några få vågar och får möjlighet att berätta. Då ska vi andra lyssna. Känna det som beskrivs. Försöka förstå detta vidriga som den utsatta fått leva med. Nu är vi en kollektiv röst med miljontals stämmor, där alla delar gör ljudet så obarmhärtigt starkt. Min egen röst vill inte förklara mer. Vill inte förklara och exemplifiera. Inte tydliggöra eller argumentera. Min röst har slut på ord. Min röst vill bara skrika.

Ett ofiltrerat, grumligt och eskalerande skrik åt alla som förminskar. Ett avgrundsvrål åt alla som relativiserar och normaliserar. Ett skälvande och aggressivt skri åt alla som tycker att ”det gått för långt” och är ”överdrivet”. Ett skrik som tömmer lungor och trasar sönder stämband. Ett skrik som bara tar slut när känslan av maktlöshet gör det. Den känsla som de gött oss med och fått oss att tro på. Den känsla som hållit våra berättelser tillbaka så länge. Jag vill skrika den åt helvete.

Jag har slut på ord för er, systrar. Och kanske är det inte mina resonerande ord som behövs just nu. Hör mitt skrik istället. Jag skriker för er.

 

 

 

 

 

Så gjuter kända programledare grunden för våldtäktskulturen

16 november, 2017feminism, opinion

Renée och David skämtar om att de inte får stå för nära varandra på scenen, på grund av #metoo. ”Nya regler av arbetsgivaren, minst 80 cm mellan medarbetare, höhö”. De skämtar om att folk på scenen kan få hålla i mikrofonen ”för det har TV4 än så länge inga regler emot, höhö”. Det skämtas till och med om att det ska bli efterfest i en badtunna, och syftas då alltså på den plats där den misstänkta våldtäkten ska ha ägt rum. Folk börjar skruva på sig och jag börjar räkna. 10-12 skämt på ämnet blir det, innan middagen är över.

Så står det i Resumé där kundstrategen och Fatta-styrelseledamoten Mimmi Sköldberg berättar om hur konferencierparet Renée Nyberg och David Hellenius ”underhöll” gästerna på kommunikationsgalan 100-wattaren.

 

”Man får skämta om allt” är ju en inte särskilt ovanlig replik på kritik mot sexistiska/transfoba/homofoba/rasistiska skämt. ”Det är ju bara ett SKÄMT! Har du ingen humor eller?”

Och absolut, vill man vara en som normaliserar övergrepp och lägger grunden för våldtäktskulturen så är det naturligtvis fritt fram att dra poänglösa våldtäktsskämt. Men vill man inte det ska man låta bli.

 

För vad är det skämt som Nyberg/Hellenius säger?

Hela grunden i just den här ”humorn” ligger i att framställa #metoo som något överdrivet: ”Nu får man ju inte ens stå nära en annan person utan att riskera att anklagas för sexuella övergrepp”. Det vill säga samma bemötande och misstroende som offer för sexuella trakasserier och övergrepp får utstå hela tiden: ”Det var väl inte så farligt”/”Nu överdriver du allt”

”Humorn” tar avstamp i att använda sig av ett brottsoffers vittnesmål om ett övergrepp och paketera det i ett ”höhö-format”. Vilket annat våld hanterar vi med samma empatistörda handskar?

”Skämten” normaliserar övergrepp genom att göra dem till något att garva åt – och att garva åt från förövarperspektivet, dvs: det är den utsatta som drivs med, inte förövaren. På så sätt fortsätter vi att nedvärdera vittnesmål, vi fortsätter att ifrågasätta offer och vi fortsätter att göra sexuella övergrepp till en fråga i periferin.

 

Jag vet inte om Renée Nyberg och David Hellenius är bekanta med våldspyramiden (här illustrerad och distribuerad av den digitala plattformen Utrymmet) men efter galans lilla uppvisning skulle jag gissa på att de inte är det:

 

 

Upplägget är enkelt nog: Toppen av pyramiden (mord och sexuellt våld) kan inte existera om de inte underbyggs av annat. Våldtäktsskämt möjliggör till exempel en kultur där steget till trakasserier och fysiskt utnyttjande inte är långt. En kultur där trakasserier, hot och fysiskt utnyttjande är vardagsmat möjliggör för våldtäkter och misshandel. En kultur där våldtäkter och misshandel är vanliga inslag möjliggör för toppen: mord.

Ta bort de två undre blocken – gör dem till ickebefintliga inslag i vår vardag – så kommer de två övre att vackla. De kommer att minska. Vill ingen ta ansvar för sin del i de nedre blocken så kommer ingen att ta ansvar för sin del i de som byggs ovanpå heller.  Och tar ingen ansvar och ändrar sitt beteende så kommer vi aldrig att förändra siffror som att det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer skördar i genomsnitt 13 offer per år. Vi kommer aldrig att förändra siffror som att det begås cirka 100 våldtäkter per dag i Sverige, eller att 97 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (eftersom det också är från och bland män som skämten och språket i nedersta blocket främst figurerar).

 

Så jo då, visst får man skämta om vad som helst. Men då ska man ha riktigt klart för sig vad de där önskade garven kostar oss som samhälle. Lite konsekvenstänk och ansvarskänsla är inte saker som programledande komiker har fått dispens för.

Att vara rolig är underbart – men på bekostnad av kvinnors säkerhet och rätt till en dräglig tillvaro? Knappast.

 

 

 

 

 

En kvinnas övergrepp gör inte mäns skuld mindre

10 november, 2017feminism, opinion

”I kölvattnet av #metoo dök den radikalfeministiska tesen att samhället strukturellt underlättar för män att begå brott mot kvinnor, återigen upp. Sanningen är att både kvinnor och män kan vara förövare […]”

Orden kommer från SvD:s ledarsida i en av veckans tidningar. Skribenten hänvisar till den kvinnliga radioprogramledare som ska ha tafsat på och trakasserat andra på jobbet.

Vi sitter i en lavin av vittnesmål om mäns övertramp och övergrepp. Så kommer en kvinnlig snöboll rullande och genast vill några ropa ”Jaha! Se där! Titta – det var ju det jag sa! Det här är något som ALLA kan göra sig skyldiga till, inte bara män!”

Snacka om att skjuta vid sidan av målet. Ingen har nämligen påstått att det uteslutande är män som hänger sig åt sexuella kränkningar och övergrepp. Det är däremot väldigt många som har sagt att DEN ÖVERVÄLDIGANDE MAJORITETEN av dem som gör detta är män och att DEN ÖVERVÄLDIGANDE MAJORITETEN av dem som blir utsatta är icke-män. Bara en ledarskribent som bestämt sig för att det här är ett individproblem istället för ett strukturellt kan sätta likhetstecken mellan

”samhället underlättar strukturellt för män att begå brott mot kvinnor”

med

”det är BARA män som någonsin har utsatt någon annan för den här typen av brott”.

Som att besserwissiskt köra upp en vindruva i ansiktet på någon som sagt att fruktsalladen till 97 procent består av äpplen som bevis på att denna har fel.

 

Men absolut.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att #metoo fyllts av tusentals kvinnors vittnesmål om mäns övergrepp, så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att 577 kvinnliga skådespelare tillsammans går ut och berättar om trakasserier och övergrepp som män i branschen tillåts begå, så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att 97 % av dem som misstänks för sexualbrott är män så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att det beräknas begås runt 100 våldtäkter per dag så kör hårt.

Vill någon komma med en annan förklaring än den strukturella på att det anmäls 24 fall av sexuellt ofredande i Sverige VARJE DAG, och att unga kvinnor är de värst drabbade, så kör. Hårt.

 

Kör hårt för fan.

 

 

 

 

 

Till dig som ifrågasätter kvinnors erfarenheter: testa att gå i våra skor

30 oktober, 2017feminism, opinion

Vi skriker och vi larmar och ändå finns det så många som inte vill lyssna.

Vi förklarar och exemplifierar och ändå finns det så många som inte vill förstå.

Vi berättar vad vi varit med om och ändå är det så många som blundar.

Vi talar med tydlighet och pedagogik som om vi hade ett barn framför oss. Och ändå är det så många som säger att de aldrig sett problemet, aldrig hört det och att det därför inte existerar.

 

Tusentals och åter tusentals vittnesmål och berättelser under #metoo och ändå sitter vi dagligen och försvarar våra erfarenheter, slåss för att den verklighet vi lever i inte ska negligeras.

 

Till dig som ifrågasätter. Till dig som inte tror, som blundar och håller för öronen samtidigt som du skakar på huvudet.

 

Till dig: Testa att gå i våra skor. Testa hur det är att vara kvinna och gå hem själv sent på natten. Bara testa.

 

Du har planerat din gångväg efter gatorna där buskagen är få, belysningen tät och andra människor finns tillräckligt nära för att kunna se eller höra dig om du behöver hjälp.

Du väljer skor efter bekvämlighet och estetik, men också efter hur snabbt du kan springa i dem om du skulle behöva fly.

Du har hörlurarna i men med ljudet avslaget eller med ett öra fritt – du måste kunna höra snabba steg bakom dig eller när någon börjar ropa saker efter dig.

Du får hjärtat i halsgropen så fort du hör ett oväntat ljud.

Du håller nyckelknippan pressad mellan fingrarna i den knutna näven för att kunna försvara dig om du måste.

Du har telefonen upplåst i andra handen, redo att kunna ringa snabbt genom bara ett knapptryck. Om du har någon som väntar på dig hemma meddelar kontinuerligt vilken väg du tar och hur långt du har kommit så att de ska veta om du inte kommer hem i förväntad tid. Kanske ringer du upp så att du hela vägen hem har någon som hör att du är ok eller om du inte är det.

Du böjer ner huvudet och undviker ögonkontakt med alla du möter som skulle kunna vara ett hot.

Du försöker att gå så snabbt som möjligt samtidigt som du försöker att anamma en gångstil som gör att du ser större och starkare ut än du är.

Du tänker igenom dem medan du går – dina olika strategier för hur du ska göra om någon försöker förhindra dig för att komma hem. Skriken, replikerna, hoten, vädjan, om du ska slänga väskan för att kunna springa snabbare eller hålla fast i den för att kunna använda som vapen.

Du skyndar in genom porten men väntar tills dörren stängts igen bakom dig för att försäkra dig om att ingen följer efter in.

Du låser hemdörren bakom dig och känner hur din puls slår genom jackan.

Du är lättad över att vara hemma. Inte bara för att det ska bli skönt att få gå och lägga sig utan för att du klarade dig hem helskinnad. För att du klarade dig den här gången.

 

 

 

 

 

Flirtskolan – så flirtar du utan att vara ett obehagligt as

27 oktober, 2017feminism, opinion

Jag läser i kommentarstrådar och inlägg rörande #metoo och slås av tanken ”Är folk verkligen så här jävla kassa på att flirta?!”.

För så måste det ju vara när man efter man uttrycker sin oro för att inte kunna flirta längre av rädsla för att bli anklagad för sexuella trakasserier.

Att så många på riktigt inte kan se skillnad på flirt och trakasserier är så klart jävligt obehagligt. Men om vi för just nu bortser från det förskräckliga med att en hel bunt med män tror att ragg och övergrepp är samma sak (herregud…) så kan jag också tycka att det är jävligt sorgligt att så få behärskar dräggfritt flirtande på grund av att det är awesome!

 

Jag älskar flirtande. Det tror inte alla på eftersom jag också driver opinion kring att män inte ska ge kvinnor oombedda kroppsrecensioner. Så hur går det ihop då? Jo, såklart därför att flirtandet och obehagligt beteende av sexuell karaktär är två helt olika saker.  Och eftersom alla inte har förstått det så kommer här:

 

Flirtskolan – så flirtar du utan att vara ett obehagligt as

  • Jodå, man får titta – i ögonen

Flirtande handlar om ögonkontakt – inte om trånande blickar på diverse kroppsdelar. Du flirtar inte med någon genom att glo på hennes bröst. Du trakasserar däremot någon genom att glo på hennes bröst. So don’t. Om du däremot med nyfikna och uppmärksamma ögon möter hennes blick så är du på rätt väg.

Att fånga någons ögonkontakt tvärs över ett rum, hålla kvar blicken en stund (kanske avfyra ett litet leende) och sedan titta bort är flirtens tjusning och grund. Du ser också ganska snabbt om personen vars blick du söker är intresserad av att du tittar på hen eller ej. Om hen inte är det så backar du. Om hen är det – feel free to continue.

 

  • Flirta utan komplimanger – det går väl inte?

Att börja kasta positiva omdömen om en främmande persons utseende är inte charmigt. Inte. Charmigt. Varför? För att du reducerar ditt intresse till fysiska attribut, för att du meddelar att din åsikt om någons kropp är så viktig att hen ska tvingas höra den och för att du inte har en aning om ifall kommentaren är önskvärd eller inte. Så låt bli!

Svaret på frågan om det går att flirta utan komplimanger lyder därför: för det första är kroppsrecensioner inte komplimanger (det är nämligen mottagaren och inte du som avgör detta) och för det andra så nej, (riktiga) komplimanger behövs inte.

Så vad ska du säga istället? Visa intresse för personen! Ställ frågor och lyssna på svaren! Fokusera på att signalera ”respekt och nyfikenhet” med dina ord och ditt kroppsspråk! Le för fan!

 

  • Ta inte på någon utan godkännande

”Men hur ska hon veta att jag flirtar om jag inte tar på henne?” undrar säkert någon. Om du verkligen inte vet det så är du bra på att tafsa men kass på att flirta och behöver lära dig det omgående.

Flirtar är ögonkontakt, samtal, att fånga och hålla någons uppmärksamhet, att få någon att skratta, att le och få ett leende tillbaka. För att komma hela vägen till kroppskontakt krävs lyhördhet – och mycket av det.

Efter en längre stunds ickefysisk kontakt kan man till exempel prova att ställa sig lite närmare den man flirtar med. Svara personen positivt på det (står kvar eller närmar sig själv lite till, fortsätter att sända ut de positiva signalerna i form av ögonkontakt och leenden etc. etc.) kan du prova att ta ett ministeg till. Kanske snuddar era händer efter ett tag och kanske håller flirten kvar sin hand mot din? Kanske kan era fingrar röra sig mot varandra lite? Kanske du kan fatta hens hand? Är du med?

Och kyssen då? Klart att man ska kunna hångla med någon man precis har träffat – om du försäkrar dig om att hen vill det först! Fråga! Säg något! ”Jag skulle väldigt gärna vilja kyssa dig just nu” till exempel – och vänta på svar. ”Får jag kyssa dig?” – och vänta på svar. Det är inte så svårt.

 

Att flirta är underbart. Roligt, spännande och hett. Men det är inte något av detta om den du flirtar med inte känner likadant. För då är det…? Eeexakt, obehagligt. Kanske till och med trakasserier.

Och om du inte har lust att lägga ner ansträngningen som det jag beskrivit innebär – om du tycker att det är för mycket jobb, att det tar för lång tid, att du inte ska behöva – då ska du ge fan i flirtande. Helst undvika kontakt med andra människor helt och hållet faktiskt. För utan respekt och lyhördhet så är du ett drägg. Utan viljan att ta hänsyn till vad personen du ”flirtar” med vill har du två val: stanna hemma eller bli anmäld.

 

 

 

 

 

”Jag får ju spana in snygga bilar utan att någon blir sur så varför inte tjejer?” sa InsändarAnders

24 oktober, 2017feminism, opinion

En Facebookvän delade en insändare publicerad i UNT.

En insändare skriven av Anders som tycker att #metoo har gått för långt.

En till man som inte förstår grejen.

Så ska vi förklara den för honom? Det gör vi!

 

Anders, du tycker alltså att eftersom det finns tjejer och kvinnor som klär sig i ”snygga och utmanande kläder” så vill de vara snygga för dig och därför är dina blickar och visslingar på stan bara komplimanger som de ska bli glada för. Du tycker att det är samma sak som att du tittar på en snygg bil utan att ägaren till denna tar illa upp. Och du menar också att allt detta är ett spel mellan man och kvinna som funnits i alla tider.

Absolut, det finns en hel del kvinnor och män och icke-binära som tycker om mode och att få känna sig snygga – där har du helt rätt. Den liiiilla detaljen du missar är att du inte är domare av detta. Ingen är intresserad om din bedömning av deras utseende, Anders! Jag förstår att det här kommer som en chock för dig. Det kanske känns bättre om du sätter dig ned medan vi tar detta?

Kvinnor kan känna sig snygga oberoende av vad män tycker om dem. Vi behöver inte din respons, inte ditt godkännande, inte din ”uppskattning”. Faktum är att vi inte vill ha den. Vi vill inte det, Anders! Det berättar vi för dig på många olika sätt, bland annat genom #metoo. Att du inte vill lyssna på det utan istället slår fast att det hela har ”gått för långt” förändrar inte detta. Vi vill inte ha dina blickar, vi vill inte ha dina visslingar och vi vill inte ha dina oombedda kroppsrecensioner.

Och varför inte? Jo, eftersom att vårt utseende inte definieras efter vad du tycker om det som är det inte en komplimang. Det är en förolämpning. En överträdelse. Det är du som tar dig frihet att betygsätta våra kroppar och det har du inte rätt att göra.

Men bilen då? Förstår man inte skillnaden mellan en människas kropp och en bil tycker jag iofs att man ska hålla sig jäkligt långt borta från båda, men vi tar det ändå för säkerhets skull: En bil är en vara. Den är ett ting. Ett fordon som också är designat för att så många som möjligt ska vilja köpa det. En kvinna är inte en vara, inte ett ting, och inte designad efter att du ska vilja köpa henne. Är du med på skillnaden? Sluta jämför oss med fordon, Anders, det är osmakligt.

Vi avslutar med det här ”spelet” du refererar till. Det där som förekommit i alla tider. VI VILL INTE SPELA DET!

Vi har inte fått vara med och sätta reglerna. Dessutom fuskar ni HELA TIDEN. Reglerna ni själva satt – utan att fråga oss märk väl – följer ni inte ens själva. ”Det är inte ok att tafsa” skriver du som läste du ur regelboken. Och ändå gör ni det hela tiden! ”Det är inte ok att göra närmanden” skriver du. Och ändå gör ni det hela tiden! Varför skulle vi vilja spela med er?

Och när vi då säger att ”Hördu Anders, den där gubbslemmiga, suktande blicken du smetar in min kropp med upplever jag som ett närmande och jag vill inte ha det!” så säger du att det är VI som gått för långt?

 

Har det landat hos dig nu? Har polletten trillar ner iallafall en aning? Inte det nej… Då sammanfattar vi:

Vi vill inte spela ett spel som ni hittat på. Ditt behov av att blänga på kvinnor trumfar inte kvinnors rätt att själva bestämma över sina kroppar. Din definition av vad som är en komplimang slår inte vår definition av det när det är vi som är mottagare. Du kan inte ge mig en bajsmacka och säga att jag ska ta det som en bukett rosor bara för att du inte känner skillnad på lukt och doft.

 Me too-rörelsen har inte gått för långt, Anders, men du har. Behåll din bajsmacka i framtiden. Ok?

 

 

Det är klart att män inte tar åt sig av #metoo

23 oktober, 2017feminism, opinion

Han säger

Men är det inte en överdriven häxjakt just nu?

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt där mäns övertramp och övergrepp flabbats bort eller nonchalerats. Och nu helt plötsligt ska man stå till svars? Få kritik? Bli outad för det man har sagt och gjort? Det är klart att han tycker att det är överdrivet – män har alltid kommit undan och nu gör de inte det.

 

Han säger

Men är det verkligen så farligt med en klapp i baken?

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt där klappar i baken, och händer som snubbar bröst, och blickar som synar kroppar uppifrån och ner, och en puss i förbifarten aldrig väckt så stor uppståndelse. För att kvinnor inte har trott att de får säga ifrån eller blivit hånade när de väl gör det. För att kvinnor har vänt obehaget inåt – vilket ju är skönt för alla utom kvinnan. Och nu så ska sådana saker få reprimander? Nu ska man behöva tänka efter och höra sig för om klappen i baken är önskad eller inte? Då räcker det inte att kvinnor säger, skriker, och skanderar att jo – så farlig är det. Så farligt är det för mig. För ett helt liv har han levt utan att lyssna på vad kvinnor säger, så varför ska han tvingas börja nu?

 

Han säger

Men tänk på alla som kommer bli oskyldigt anklagade till höger och vänster nu!

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt i ett samhälle där kvinnors vittnesmål automatiskt bemöts med misstanke. Där offret blir den skyldiga – skyldig till att klä sig för utmanande, skyldig till att överdriva, skyldig till att inte skrika tillräckligt högt, skyldig till att förstöra den anklagades liv, skyldig till att såra hans familj. Att vi vet att det statistiskt sett är väldigt ovanligt med falskanmälningar spelar väl inte honom någon roll: han har ju lärt sig att kvinnor som säger ifrån till män går att avväpna, trycka tillbaka in i ledet, genom att säga att hon hittar på.

 

Han säger

Men hur ska någon stackars man överhuvudtaget våga flirta nu då?

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt där hans egna behov har varit primära och där andras reaktioner på dessa varit sekundära. Ett helt liv där kommentarer och oönskade händer på kroppar varit hans rätt och där de som sagt ifrån varit ”för känsliga”, ”inte kunnat ta en komplimang” eller ”inte haft humor”. Trots att det för många kanske känns självklart att om man inte kan skilja på flirtande och sexuella trakasserier så ska man nog hålla sig från det helt och hållet. Men det är klart att han tycker att det som är ett problem med att kvinnor blir antastade dagligen är att det blir jobbigt för männen. Det är klart.

 

Han säger

Men jag har minsann också blivit nypt i rumpan och det var ingen stor grej!

Och det är klart att han gör. Ett helt liv har han levt utan att uppleva samma strukturella förtryck som kvinnor lever i varje dag. Där ett nyp i hans rumpa, hur oönskat och fel det än är, aldrig behöver resultera i en rädsla att blir våldtagen. Att få ett piller i drinken och bli insläpad i en taxi till någons sovrum. Ett helt liv där han aldrig behövt hantera alla delar av förtrycket många gånger samma dag. Där han aldrig behövt vara rädd för att gå ut när solen har gått ner.

Där han aldrig har behövt skriva långa inlägg om alla trakasserier och övergrepp han varit med om från olika män han träffat från att han var 3 år och fram till idag. Det är klart att ett nyp i rumpan känns harmlöst och oproblematiskt när det aldrig har lett till ett viskande hot om våld i örat, fingrar hårt uppstuckna i underlivet eller en främmande kropp som trycker dig mot väggen så hårt att du inte med all din styrka kan ta dig loss.

 

Det är klart att han säger de här sakerna. Det är klart att män, efter att ha fått se tusentals kvinnors berättelser om övergrepp och trakasserier, säger de här sakerna. För varför skulle de vara empatiska varelser som hör och sedan säger ”Fy fan så fruktansvärt – vad kan jag göra för att det här ska sluta?” när de aldrig har behövt visa empati tidigare? Varför skulle de sätta sina behov av att misstroendeförklara, nedvärdera, bortförklara och urskulda sig åt sidan för att kvinnor – KVINNOR – har farit illa?

Ja, det är klart. Om man frigör män från allt ansvar vad gäller deras handlingar och empatiska förmåga så är det självklart att de säger dessa saker.

 

Om vi däremot tror och tycker att även män är skyldiga att justera sitt beteende för att 1. inte bryta lagar, 2. behandla andra som jämställda och jämlika människor som förtjänar respekt och 3. för att inte systematiskt utsätta andra människor för saker som dessa säger skadar och sårar dem så nej, då är det inte så klart.

Om vi tror att män är vuxna individer med ansvar och skyldigheter, med gränser för vad de får säga till och göra med andra, så är det inte så klart överhuvud taget.

Då är det fullständigt jävla orimligt.

 

 

 

 

 

Och vad gör vi åt gummslemmen, Elisabet Höglund?

17 oktober, 2017feminism, opinion

Jag bagatelliserar inte problemet” säger Elisabet Höglund, ”men en del kvinnor får skylla sig själva.”

”Jag bagatelliserar inte problemet säger Elisabet Höglund, ”men ett nyp i rumpan är inte så farligt.”

”Jag bagatelliserar inte problemet” säger Elisabet Höglund, ”men lägger du ut en nakenbild på dig själv signalerar du för omvärlden att det är okej att närma sig dig”.

”Jag bagatelliserar inte problemet” säger Elisabet Höglund, ”men de som klagar på Weinstein nu ville nog själva när det begav sig.”

”Jag bagatelliserar inte problemet, säger Elisabet Höglund, ”men jag skrattar för mig själv när jag läser om kvinnor som berättar om att män antastat dem.”
Nej, Elisabet Höglund, du bagatelliserar inte problemet. Du är en del av det.


Du skriver om hur kvinnor ska hantera gubbslemmen. Nu skulle jag hellre slicka på golvet i ett bollhav än att ta liknade råd från dig, men jag frågar av artighet ändå:

Gummslemmen då, hur hanterar vi er?

Får jag presentera: våldtäktskultur in action by Calvin Klein

10 oktober, 2017feminism, opinion

Ett sponsrat inlägg dyker upp i Instagramflödet.

Skådespelaren Kirsten Dunst går omkring i ett rum i bara underkläder. Hon stannar framför kameran och berättar leende om ”sin första kyss”: hon stod i en mörk hiss när en kille ”lays one on her” – tvångskysser henne alltså. Det var en kille som Dunsts bästa vän var kär i och som hon själv hade noll intresse av att hångla med. Fnissande berättar hon att hon blev ”väldigt upprörd” efteråt eftersom hon var kär i en annan och inte alls ville bli kysst av killen i hissen.

Så vad gör inlägget reklam för? Arbete mot sexuella övergrepp kanske? En kampanj där kändisar berättar om sina erfarenheter av övergrepp för att få fler att våga prata om det? Nej då. Det är Calvin Kleins underklädeskampanj för hösten 2017. ”First kiss”. Gullegull och fnissefniss – så gick det till när jag fick min första kyss!

Fick sin första kyss. En man hoppar på henne i en mörk hiss och trycker sina läppar mot hennes trots att hon inte vill. Fick sin första kyss. Så jobbar våldtäktskulturen: när män går över alla gränser och tar sig friheter med en kvinnas kropp utan att bry sig om vad hon vill ska hon ändå så det som en gåva hon får. Fnisselifniss, ”and I was really upset afterwards”.

 

Låt mig bryta ner det för er. Att bli tvångskysst i en mörk hiss är vare sig en gåva, gulligt eller romantiskt. Att män tar sig friheter med kvinnors kroppar är inget vi ska fnissa bort. Det är inget att berätta som en fånig anekdot, inget att avfärda med ett skratt eller nedvärdera. Och det är tamigfan inte underlag för en reklamfilm för kvinnors underkläder!

 

Bara i en våldtäktskultur lanseras kampanjer som denna. Bara i en våldtäktskultur är mäns sexualiserade våld och övergrepp mot kvinnor så normaliserat att gränserna mellan vad som är en gullig händelse och vad som är ett övergrepp suddas ut. Är det konstigt att det finns så många kvinnor som inte anmäler övergreppen de blir drabbade av? Hur skulle de kunna det när samhället vill få dem att tro att det är en gåva de fått. ”Ta det som en komplimang.” ”Han visar ju bara att han gillar dig.” ”Det är väl kul att du får känna dig uppskattad!”

Kanske någon kysser dig mot din vilja. Kanske någon greppar tag om din rumpa och viskar ”balla balla balla” i örat på dig. ”Tihi. Fnissfniss. Gullegull.”, säger våldtäktskulturen när den koketterar sin existens.

 

 

 

 

 

Att vända andra kinden till är en tandlös strategi

3 oktober, 2017opinion

En äldre dam viker inte undan för en grupp nazister utan tar helt sonika sin kundvagn och plöjer sig igenom folksamlingen. Händelsen filmas och delas friskt i sociala medier – och i kommentarstrådarna kommer det: ”Våld föder våld – det där var barnsligt av henne och ska inte uppmuntras”.

Det dyker alltid upp, gärna i en diskussion om situationer som att bemöta näthat eller att hantera nazister som försöker ta över gatorna. ”Vänd andra kinden till” eller ”Inget blir löst med våld”. Ska vi börja med att slå fast att de här alltså handlar om en kvinna på över 80 år som går med sin kundvagn genom en samling människor. Jag är ganska säker på att ingen blev förd till sjukhus. Detta var en symbolisk handling, inte en våldsam sådan.

Men låt mig för diskussionens skull ändå säga detta: massor med saker bli lösta med våld! Är det ett önskvärt scenario – naturligtvis inte. Men i en hel del situationer finns ingen annan lösning än att möta våld med våld, bemöta hat med hat eller sätta sin rödblossande kind i säkerhet och skydda den andra med en lavett tillbaka.

Hur ”visdomsord” från någon som blev avrättad av sina fiender har kommit att leta sig in i varenda jäkla diskussion om att bemöta hot vet jag inte – uppenbarligen var Jesus metod inte ett framgångsrecept. Men det tror jag inte att människor som säger detta tänker på. Jag tror att de tänker på att sitta på höga hästar.

Att vända andra kinden till är nämligen både en privilegierad lyx och ett sätt att utan dåligt samvete slippa agera mot hot. Låt mig förklara varför.

Människor som riskerar att förlora allt, eller som inser att allt kan förloras om de inte gör något, har inte råd att vända någon kind till. De kämpar och de slåss för att överleva. För att hotet de står inför kommer att rasera deras liv om de inte försvarar sig. Säkerligen är det samma tankegångar som dessa nazister har när de stoppar på sig knivar inför en demonstration, men där finns en enorm skillnad: det hot de säger sig stå inför existerar inte. Hotet de utgör är däremot på riktigt.

Och för dem som inte vill behöva få händerna smutsiga – inte vill demonstrera mot antirasistiska krafter, inte vill ingripa när de ser någon bli misshandlad på öppen gata, inte vill riskera att själv möta näthatarens hat genom att säga ifrån – är det ju praktiskt med ett begrepp som motiverar deras passivitet.

Jag är inte en förespråkare av våld. Skulle jag få bestämma skulle våld inte existera. Men nu gör det det. Våld och hot och hat genomsyrar hela den här världen och det samhälle vi lever i. Och då är jag inte så naiv att jag ställer mig bakom åsikten att våld ska ignoreras bort – helt enkelt för att det inte fungerar. För varje kind som vänds till blir en annan slagen – om inte min så någon annans.

Om någon slår min kind vänder jag därför inte andra till. Jag slår tillbaka – med ord eller med handling.