På fredag gör jag slut med min patriarkala snuttefilt

4 september, 2017feminism, yta

Då var det dags igen. Nu är klipptiden bokad och på fredag ryker håret.

 

Jag älskar kort hår – på andra och på mig själv. Det är både ballt och praktiskt. Och ändå återkommer jag alltid till ”Jag håller på och sparar ut”-åren. Varför?

 

Det är inte så konstigt egentligen. Vi vet att det finns några typer av utseenden som premieras av patriarkatet. En kvinna som är smal (men med tuttar och rumpa), som lägger lagom mycket tid på hår och smink samt har långt hår vinner samhällets godkännande: ”Då ska vi se här, smal – check, lite smink där ja – check, långt hår i naturlig färg – check. Det är ok, du är tillräckligt attraktiv för att få kallas kvinna. NÄSTA!”

Börjar man avvika från det där är man ute på hal is. Tjocka kvinnor = inte knullbara = inte lika mycket kvinna. Kvinnor som skiter högaktningsfullt i alla former av skönhetsprodukter = lat, ofräsch, skabbig, troligtvis lesbisk = inte lika mycket kvinna.

Och en kvinna med kort hår visar aktivt att hon negligerar mäns uttalade preferens för långt, naturligt hår. Hon har mage att klippa en praktisk frisyr som hon SJÄLV gillar och för det ska hon straffas. Och är man, som jag, dessutom tjock så leker man verkligen med attraktionsdöden. Vi tjocka kvinnor ska ju dölja våra kroppar – gärna i mörka oformliga och heltäckande kläder – och det hjälper ett långt hår till med. Håret visar också att vi, även om vi inte är så smala som vi ”borde” vara, ändå förhåller oss till spelreglerna för hur en kvinna ska se ut för att tillåtas känna sig kvinnlig.

Jag gjorde ett inlägg på Instagram där jag skrev om mina planer på att klippa mig och bad följare att skicka bilder på sina egna korta frisyrer. Det fullkomligt öste in inspirationsbilder men också berättelser om relationer till håret. Personer som fått beklaganden av sin omgivning när de klippt sig. Frisörer som inte velat kapa av ett långt hår. Män som uttryckt sitt missnöje över en ny, kort frisyr. Och alla som beskrev sin känsla efter snaggningen med ordet ”frihet”.

 

Så när jag återigen drog upp håret i en knut och frågade mig varför jag inte klippt av det ännu så slog det mig: även för mig är håret en patriarkal snuttefilt som mjukar upp allt det där andra jag bryter mot.  Så på fredag gör jag slut. Jag skulle väl inte säga att jag tror att det kommer att göra mig fri – men kanske friare. Och det är inte så illa pinkat av en gammal trähäst.

Och vi är online!

1 september, 2017Välkomna!

Ja, men välkomna då till denna sprillans och alldeles fabulöst strålande nya hemsida!

När jag började blogga 2012 så gjorde jag det för att hålla igång skrivandet under en föräldraledighet. Jag satt själv hemma i vår etta i en stad som var ny för mig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Hur behåller man sitt vuxenliv, sina tankar kring allt det där som inte har med blöjbyten att göra när man är hemma själv med barn? Bloggandet hjälpte.

Lite senare råkade jag begå viral succé med ett inlägg om ett uppmärksammat våldtäktsfall. Jag fick inte besöksstatistiken helt klar för mig då webbhotellets mätare kraschade men det låg någonstans kring en halv miljon besök. Det var nog då jag fick upp ögonen för opinionsbildning på riktigt. Möjligheterna att skapa diskussion och påverka debattklimatet är enorma idag och ja, nu sitter jag här fem år senare och skapar min nystart på samma linje.

Jag har valt att inte spara alla inlägg från min förra blogg, med ett par undantag (som ni ser här nedanför). Jag gillar clean slates och omfamnar också det faktum att jag har utvecklats jävligt mycket på de här åren. Jag tycker helt enkelt inte nödvändigtvis likadant om allting längre. Och det är ju en bra grej – stiltje är livsfarligt. Så det gamla fick dra och det nya ska nu in.

På mitt konto på Instagram (de här tjusiga bilderna ni ser till höger) kommer ni fortfarande kunna se mitt fagra anlete dagligen, men de längre texterna kommer framför allt att hamna på bloggen. Högt och lågt, argt och glatt, knivskarpt och fluffigt – allt får plats här.

Hoppas ni vill hänga på!

 

(För att se mer av superstjärnorna Malin Trotzig och Anna Nilsson som har jobbat med hemsidan och illustrationerna på den så klicka er in på ”Samarbetspartners”)

 

Peter Springare, vems ärenden springer du egentligen?

7 juli, 2017opinion

Peter Springare, förundersökningsledare vid grova brottsenheten vid Örebropolisen, är trött. Han skriver i ett Facebookinlägg att han nu ska berätta sanningen. Det han ska skriva är inte ”pk”, stämmer inte överens med BRÅ:s ”uppfattning” (ja, den ”uppfattning” som har grund i omfattande statistiskt underlag – vetenskapliga analysmetoder, sicket blaha!) eller ”vänstervridna kriminologers uppfattning”. För Peter Springare är så trött.

Vad är han trött på? Han är trött på att människor med utländsk härkomst är överrepresenterade i viss brottsstatistik. Det är detta han nu bara måste berätta. Han kan inte hålla sig längre. Se upp – här kommer ett skepp lastat med Sanningen!

Problemet är bara att vi redan vet att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken – det är inget nytt vare sig i debattklimatet eller i BRÅ:s statistik. Så mycket för det sanningssägandet.

Nu vill Springare gärna måla fram en bild av att han blir kritiserad just för att han är en sådan modig pk-motståndare (som alltså säger det som inte är nytt). Så är det naturligtvis inte. Springare får kritik för att han är så alldeles häpnadsväckande bra på att inte problematisera det han säger.

Frågan man inte kan låta bli att ställa sig är därför: vems ärenden är det du springer, Peter Springare, när du ”presenterar” ett problem som alla redan vet om utan att överhuvudtaget snudda vid en analys om orsak? Inte är det rättsväsendets i alla fall.

När denna Örebropolis radar upp namn där alla utom ett ska få folk att tänka ”det där hör man ju att det är en invandrare!” blir han påhejade som hjälte. När jag skriver texter om att ALLA de namn som radas upp är mansnamn skriker samma människor att jag generaliserar, drar alla över en kam, är rabiat osv. osv. i all oändlighet.

En annan skillnad är att när jag skriver om att alla dessa namn tillhör män skriver jag om varför det är så och vad vi behöver göra åt det. Jag skriver om ett system som gör att det är just män som blir våldtäktsmän. Om hur detta system gör män till våldsverkare. Om ett system som skadar alla människor oavsett kön. Jag konstaterar ett problem, jag förklarar det och jag lägger fram förslag på vad vi kan göra för att förebygga det.

Vad skriver Peter Springare om när det kommer till förklaringar och utifrån dessa även problemlösning? Han problematiserar ingenting, han nyanserar ingenting, han vill inte lösa någonting. Han är för upptagen med att berätta Sanningen om hur invandrarna får vår äldreomsorg och skola att gå på knäna. Det vågar han göra nu för att han snart ska gå i pension. Tidigare har denna ”sanning” – ja, den vi redan känner till – tydligen inte varit så viktig. Så modigt.

Peter Springare är trött. Det skulle jag också vara om jag sprang de onyanserat främlingsfientliga krafternas ärenden och vägrade ta ansvar för det.

6 feb. 2017

Kära förälder till ett överviktigt barn

7 juli, 2017feminism

När jag läste din debattartikel i Aftonbladet, ”pappa Daniel”, var min första reaktion den som jag alltid önskat att jag skulle ha haft när jag själv fick höra av vuxna att min barnkropp var ett problem: jag ville skrika, gråta och skydda kroppen med sparkar och slag. Men nu är jag inte ett barn längre, jag är inte 9 år som din dotter är. Jag är vuxen och tänker försöka resonera med dig som en sådan.


Precis som din dotter var jag ett överviktigt barn. Och precis som din dotter hade jag bekymrade föräldrar och andra vuxna i min omgivning som pratade om det, med varandra och med mig. Jag minns till exempel när jag själv var 9 år och var på ett varuhus för att köpa baddräkt tillsammans med min pappa. Jag ville inte och tyckte att situationen var hemskt jobbig, just eftersom jag fått lära mig att min kropp var fel, men behövde ett badplagg inför sommarlovet. Så jag gick tappert in i provhytten.

När jag till slut funnit en baddräkt som jag – mot alla odds – till och med kände mig fin i vågade jag ropa på min pappa som kom och kikade in över provhyttsdörren. Efter en lång blick suckade han djupt och sa bekymrat: ”Oj, nu måste vi verkligen se till att banta ner dig”. Jag tittade ner i golvet och svarade att jag vet. Sedan förbannade jag mig själv om och om igen för att jag hade trott att jag – att tjocka JAG – skulle kunna vara fin i en baddräkt. Vet du att det tog mig över 20 år innan jag kunde prova badkläder igen utan att få svår ångest?

Jag tror inte att du är en dålig människa, precis som mina föräldrar inte var det. Men även bra människor kan fatta jävligt dåliga beslut. Och det beslutet som du har fattat rörande din dotters övervikt är katastrofalt.

Om jag blev smal av att de vuxna påtalade min övervikt? Jo då, det blev jag. Mellan årskurs sex och årskurs åtta, det vill säga under den åldern när man växer som mest, bantade jag ner mig själv 25 kilo. Och med det självhat och den besatthet av mat och motion som mina vuxna lärt mig var det inte ens särskilt svårt. De applåderade mig under tiden. Efter något år, när jag inte längre klarade av att gå ner i vikt i samma takt, kom ångesten och depressionerna. Sedan dröjde det inte länge innan ätstörningen gjorde dem sällskap.

Kan du förstå det att jag valde att bli bulimiker för att jag var övertygad om att det var ett bättre alternativ än att vara tjock? Att jag fattade ett medvetet beslut att börja stoppa fingrarna i halsen efter varje måltid för att det inte fanns i mitt universum att man kunde få älska sig själv när man var överviktig. För att ingen hade lärt mig det. För att man pratade om min kropp som ett problem som behövde åtgärdas.

I dag är jag tjock igen och jag har aldrig älskat mig själv så mycket i hela mitt liv. Jag älskar att träna för att endorfinerna får mig att må bra och jag älskar att äta och gör det utan ångest tillsammans med min egen familj och mina vänner. Men, ”pappa Daniel”, det tog mig över 20 år att komma hit. 20 år av självbestraffning, destruktivt beteende och besatthet. Det tog mig 20 år att göra mig fri från allt det sjuka som vuxna gav mig när jag var lika gammal som din dotter är i dag.

Du skriver om din dotters kropp som ”problemet” och jag biter mig i läppen för den darrar så hårt nu. Om du bryr dig om att din dotter ska må bra – och gud vad jag hoppas att det är vad du bryr dig om – så lär du henne det. Du lär henne att det inte finns ett uns av henne som inte är älskvärt och du lär henne att hon inte behöver ta skit från någon. Inte ens från dig.

Du lär henne att det är roligt med fysisk aktivitet, speciellt när man gör det tillsammans, och du lär henne att mat är spännande och fantastiskt. Du lär henne att vissa människor är större än andra och att det inte behöver betyda något om hur deras hälsostatus är, oberoende av vad ignoranta människor i omgivningen säger. Och du lär henne framför allt att det på intet sätt påverkar ens människovärde. Du lär henne att andra människor inte har rätt att kommentera och värdera hennes kropp om hon själv inte ber om det.

Din dotters kropp är inte ett problem, men ditt beteende och den blick med vilken du tittar på henne är det. Snälla, snälla du. Skaffa dig hjälp för att hantera det så att det inte behöver gå ut över din dotter en endaste dag till. Så hoppas jag bara att det inte är för sent.

Bästa hälsning,
Karin Kajjan Andersson

Om kvinnorna beväpnade sig, skulle ni då förstå?

7 juli, 2017feminism

Om kvinnorna beväpnade sig. Om vi sa att ”Nu har vi fått nog” av århundraden av förtryck, trakasserier och övergrepp. Nu får det vara nog och nu ska vi sätta er på plats. Männen. Vi ska sätta er på plats.

Om vi klädde oss i svart, maskerade oss och plöjde fram på gatorna när det blivit mörkt. Skrek ”manssvin!” och gav oss på alla vi såg och som vi tyckte såg ut som män med sparkar och slag. Om vi jagade er över torgen. Hotade er, skadade er, skrämde er, förföljde er. Om vi skulle ge oss på de poliser som kom för att skydda er på samma sätt.

Om vi beskrev det som att vi stod upp för våra systrar. Skyddade våra döttrar. Hämnades våra mödrar. Om vi kallade oss ett ”medborgargarde” och motiverade vår aktion med att rättsväsendet svikit oss. Att vi nu måste markera, kräva den rätt vi har men som inte ges oss. 

Om vi skulle projicera all den ilska vi känner mot de som våldtagit, de som trakasserat, på alla män. Om vi skulle förvänta oss beröm för att vi är de som vågar. Vi är de modiga som står upp för det här samhället. För att vi är hjältarna.

Om vi skulle göra det, skulle ni då förstå? Skulle ni fatta att vi inte är era kvinnor? Att det är vi som utsätts, vi som blir skrämda, vi som lever med rädslan för er. Skulle ni då sluta kidnappa vårt förtryck för att göra det till en ursäkt för er rasism – för ert våld? Skulle omgivningen förstå att ni inte är några hjältar – utan de vi slåss emot, de vi måste skydda oss själva ifrån? Att det är ni som gruppvis rör er på kvällen och ger er på människor med ord och slag som är de som gör att vi konstant ser oss över axeln?

Om vi skulle göra det, skulle ni då förstå att vi ser igenom er? Att vi fattar att ni skiter i en kvinna som blir trakasserad om mannen som gör det är vit och född i Sverige. Att vi vet att det är ni som skriver ”Jävla feminazi”, ”Dö, ditt luder” och ”Inte alla män!” när vi försöker att lyfta frågan om det strukturella problem som sexuella trakasserier utgör. När vi försöker lyfta våldtäktsstatistiken högre upp på dagordningen. Att vi vet att ni skriver kvinnofientliga partiprogram om dagarna och skanderar slagord som ”hora!” och ”bögjävel!” från läktarna om kvällarna? Förstå att vi inte är era kvinnor, att vi aldrig har varit och aldrig kommer att bli. 

Ilskan är vår. Trakasserierna är våra att bära. Era våldtäkter lever vi med. Men trots att vår mobb därför vore mer motiverad än det ni håller på med skulle vi inte göra det. Vi skulle inte ta över gatorna med våld.

För vi vet att det inte är alla män som våldtar. Det är inte alla män som skriker ”hora” och tafsar. Vi vet att det fortfarande skulle vara omoraliskt, orimligt, olagligt att attackera alla män för något som vissa gör. Vi vet att våld inte är lösningen på ett våldsamt problem. Vi vet att vi skulle skrämma och skada oskyldiga och att vi skulle ta samhället åt en riktning som är livsfarlig.

Vi kommer inte att göra det. Men om vi skulle beväpna oss – skulle ni då förstå?

Lite samlag kontra cider – vad är väl det?

7 juli, 2017feminism

Jag jobbade på Systembolaget under ett antal år. Vårt största fokus, det som allt annat kretsade kring, var att se till att vi inte sålde alkohol till någon som enligt lag inte får köpa. Ingen under 20 år ska få köpa alkohol och det är den enskilde försäljarens ansvar att kontrollera åldern. Så här kan man till exempel läsa på Systembolagets hemsida:

”Att sälja till någon under 20 år är förbjudet enligt alkohollagen och straffbart. Därför frågar vi hellre en gång extra. Är du under 25 år eller ser ung ut – visa för enkelhetens skull alltid legitimation när du kommer till kassan.”

För det vet vi ju – det är inte alltid alldeles enkelt att avgöra åldern på någon. Speciellt inte när man aldrig setts förut och man bara har några sekunder på sig att avgöra. Den äldsta jag bad visa leg var född -62. Pinsamt för mig kan tyckas, men jag fick bara beröm från chefen. ”Bättre att vara säker! Bra jobbat!” sa hen. Faktiskt så var vi så angelägna om att vara säkra så på butikerna där jag jobbade fick vi instruktioner om att ifall vi misstänkte att det fanns en möjlighet att kunden vad under 30 år – kolla åldern!

Ni förstår (för det är klart ni gör) att det gäller ju att få med det där spannet, den där felmarginalen, för att säkra slutresultatet. Och det är inte helt ovanligt att någon ser 10 år äldre eller yngre ut än vad de är. Vi har ju nämligen ingen skyldighet att ”look our age”. Det finns inget tvång att skylta med vår faktiska ålder. Tvärtom faktiskt. Det är allmänt vedertaget att många ungdomar och unga vuxna gärna ser något äldre ut än vad de är precis som många äldre vuxna och gamlingar gärna ser yngre ut än vad det är. Därför är det inte så konstigt att det är upp till försäljaren av alkoholhaltiga drycker att försäkra sig om att kunden dels har åldern inne men även anses lämpad att köpa drycken – Systembolaget säljer nämligen inte heller till någon som är märkbart påverkad av berusningsmedel eller till någon som misstänks langa.

Alltså: lag som reglerar åldern – svårt att avgöra ålder i alla lägen – den enskilde försäljaren är ansvarig för att försäljningen går rätt till = bättre att vara säker. Bättre att räkna in en felmarginal. Bättre att fråga en extra gång. Inte så konstigt. Eller?

För när jag förväntas fråga en 30-åring som ber om att få köpa alkohol om legitimation för att styrka sin ålder vid ett köp av en flaska rosé så hålls en 27-åring inte ansvarig för att han inte frågat en 13-åring om hur gammal hon är innan han tar hem och har sex med henne (enligt hans version, våldtar enligt hennes). Han behöver inte försäkra sig om hennes ålder trots att handlingen enligt lag ska klassas som våldtäkt mot barn. Men det är lugnt. För mannen uppger i rätten att han ”antog att hon var mellan 15 och 17 år”. För att flickan hade en ”väl utvecklad kropp”. Två frågor att hålla reda på. Två stycken. ”Vill du?” och (om ”ja” på första) ”Hur gammal är du?”. Två frågor som avgör allt. Han ställde ingen. Men det gör inget. För att hon var väl utvecklad för sin ålder.

Jag försöker föreställa mig situationen när jag förklarar för min butikschef att jag helt enkelt sålde cider till den där 17-åringen för att ”hon var välutvecklad”. Jag är rätt säker på att det inte skulle räcka som förklaring och jag tänker mig att jag minst en gång skulle få höra något i stil med att ”det är DITT ansvar att försäkra dig”. Men det är ju alkohol det. Lite samlag kontra cider. Går ju inte ens att jämföra. Det är bra att vi är tydliga med prioriteringarna. Eller hur?

”Frias för våldtäkt – 13-åring hade ‘välutvecklad’ kropp (Dagens Nyheter)

Publicerat 2015-03-12 09:25

Så säkrar du en fällande dom efter våldtäkt

7 juli, 2017feminism

Om du blir våldtagen av, säg sex stycken främmande killar som tagit dina kläder, mobil samt låst dörren till rummet ni befinner er i, och känner att en fällande dom vore någonting bra. Tänk då på att:

1. Be killarna att ta en paus i övergreppen så att du kan få kliva upp och tända lampan. Kom ihåg – ett mörkt rum är lika med minskad trovärdighet vid identifikation. Ett litet tips är att be dem ha namnbrickor på tröjorna också, så att du inte blandar ihop dem.   

2. Skriv gärna ner händelseförloppet med detaljer under tiden. Jag förstår att det är mycket att hålla reda på när det är sex personer som står i kö för att våldsföra sig på dig, men om du avviker det minsta från ditt första vittnesmål så kommer det att minska chansen för en fällande dom.   

3. Ta inte illa vid dig, bli inte känslosam! Det ökar nämligen risken för blockeringar i medvetandet vilket i sin tur gör att du inte kan återge händelsen på ett redigt och nyktert sätt. Du vill ju verka trovärdig.   

4. Hoppas på att någon har med sig handklovar eller rep eller dylikt. Endast en låst dörr och sex främmande våldtäktsmän med sikte på dig betyder nämligen inte att du befinner dig i ett hjälplöst tillstånd. Du skulle ju kunna putta dem som dominobrickor, resa dig upp och promenera ut. Du skulle ju kunna vara med på det, vilja du med. Jag menar, att en femtonårig flicka – inlåst i ett rum med sex killar som snott hennes grejer och tar av henne kläderna och har samlag med henne en efter en trots att hon säger ”nej nej nej” – är ju liksom inte beviiis på att hon inte vill. Eller hur?

Tillägg: 5. Stanna inte kvar med tjejkompisen när hon blir för full på festen. Jag vet att du gärna vill ställa upp och det där och att det inte känns så bra att lämna henne med ett gäng killar när hon är dyngrak. Jag vet att ni har lovat varandra att alltid ställa upp när det gäller, att du har lovat hennes mamma samma sak. Men vet du vad? OM den där festen slutar med att det är du som blir gruppvåldtagen så kommer det faktum att du stannade kvar när du kunde ha gått hem att betyda att du egentligen ville. Bara så att du vet.

Tillägg: 6. Håll tummarna för att killarna hotar med stryk. Gärna skriftligen, med underskrifter från samtliga. För det faktum att du vet vad som kan hända, som ofta händer, om man försöker sätta sig emot ett gäng fulla killar som bestämt sig för att ha sex med dig, det är inget hot. Eller snarare: det är ingen grund till att du ska vara livrädd. Att du har läst och sett på tv och hört kompisar berätta om fall när andra tjejer blivit, inte bara våldtagna, utan misshandlade, mördade, för att de försöker stå på sig. Det är inget som håller i rätten, förstår du väl? Att vi matas in med att vi alltid ska vara på vår vakt, alltid rädda, för att annars kan det gå illa – det är ju ingen som gör att det är trovärdigt att du fruktar för ditt liv när du är instängd i ett rum med en rad killar som köar utanför. 

Eller hur?    

Då vet vi då. Se så, ut och lek nu tjejor!   

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/valdtaktsfriande…

Publicerat 2013-09-28 13:54